Krönika: Att simma i två vatten

Krönika: Att simma i två vatten

Efter sim och lek i vattnet sitter jag bredvid mamma på stranden en sen eftermiddag. Varma somrar kräver avsvalkning i det skönaste av blå. Våra fyra ögon ser ut över horisonten och våra högra händer håller i varsin termosmugg med kaffe.’Rohi isbahilik kaman marra’ säger mamma till mig på arabiska. ’Sorna jayiin’. ’Gå och ta en simtur till. När vi ändå är här.’ En halv suck kommer impulsivt, men jag tar tillfället i akt.

Ensam denna gång simmar jag ut. Långt ut. När jag vill vända och simma tillbaka går det inte. Jag tänker att jag inbillar mig och försöker i flera långa minuter att ta mig därifrån, men jag förflyttas varken framåt eller bakåt.

Vågor gör sig tillkänna och jag blir andfådd. Vattnet är djupt och benen rör sig hela tiden. ’Jag kommer ingenstans!’ ropar jag till mamma. Mamma, kusiner och lillasyster reser sig upp. De börjar vifta med händerna på ett sätt som; vad säger du? Ännu en gång ropar jag; ’Jag kan inte simma framåt.’ Jag vet att en panikblandad rädsla kan anas i hennes ögon, även om jag inte ser den. De förstår inte. Jag förstår inte.

Mamma ser sig omkring och springer fram till en man som sitter på en solstol. Hon förväntar sig att han ska hoppa i vattnet och rädda mig, men han sitter kvar och säger bara: ”hon kan inte simma mot strömmen.”

Alla ropar över havet, men rösterna hörs inte från stranden. Sedan börjar de vifta med händer och armar i riktning mot deras högra sida och min vänstra. Jag börjar simma åt sidan och väldigt sakta tar jag mig närmare inåt land. När mina fötter kan bottna stannar jag och andas. Tungt, snabbt. Sanden bär en orolig mamma, en rädd lillasyster och gråtande kusiner.

”Jag trodde det var en badboll som flöt omkring”, säger mannen när jag kommer. Han måste syfta på min blommiga sjal.

Vi slår oss ner på stranden. Svalorna flyger högt, högt och jag försöker följa deras snabba vingslag. I solljuset skimrar sandstrandens korn på handytan. Ögonlocken blinkar bort det sista av havsdroppar, som vilat därikring. Andetagen finner åter sin naturliga rytm. Mamma utbrister ”Subhan Allah!” Hon läser två memorerade verser från surat al-Rahman, kapitel 55 i Koranen:

19. Han låter de två stora vatten
massorna röra sig fritt och mötas;

20. Mellan dem [har Han likväl
dragit] en skiljelinje som de inte
kan överskrida.

Man kan se det tydligt nu. Dalälvens ström, som en bred blank linje. Den ter sig som ett bälte på Bottenhavets mörka blå, som skjuter undan vågorna. Två vatten möts utan att blandas, som vore de två självständiga vattenexistenser i samspel, utan att störa eller förstöra för varandra.

Text: Mayson Hindi

Previous Ledare: Alla har rätt till folkbildning
Next Debatt: Fira religionsfriheten 12 februari

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/ibnrush1/public_html/wp-content/themes/trendyblog-theme_new/includes/single/post-tags-categories.php on line 7

Andra artiklar

0 Comments

No Comments Yet!

You can be first to comment this post!