Samtal pågår – om interreligiös dialog

Samtidigt som religion ofta ifrågasätts i dagens samhälle verkar det finnas en motsatt utveckling där nyfikenheten ökar. Det gör också intresset för att mötas och samtala över religionsgränserna – det som brukar kallas interreligiös dialog. Kupolen har gjort en djupdykning i ämnet och tagit reda på mer om den interreligiösa dialogens förutsättningar och historia.

Det puttrar i kyrkor, moskéer och synagogor runt om i landet. Interreligiösa samtal pågår. I studiecirklar, som de populära scriptural reasoning-cirklar som Ibn Rushd hållit i Stockholm, möts personer med olika tro, bakgrund och erfarenheter för att prata och lära sig av varandra. Det kan också handla om interreligiösa råd bestående av kommunala tjänstemän och företrädare för olika religioner.

Även om det i dagens Sverige finns många negativa föreställningar om religion och vad det innebär att vara religiös, så finns det också andra tecken i tiden. Interreligiös dialog tycks bli allt mer populärt. Öppenheten och intresset för att närma sig andra människors livsåskådningar växer.

För att förstå var det började behöver vi backa bandet ganska exakt 800 år. Det berättar Helene Egnell, präst och verksamhetsledare på Centrum för religionsdialog i Stockholms stift. Munken Franciskus av Assisis besök hos sultanen Al Malik i Egypten sommaren 1219 brukar räknas som det första dokumenterade samtalet över en religionsgräns. Det var korstågstid, västvärlden präglades av stora religiösa konflikter. Ändå kunde de båda männen mötas i vad som kom att bli ett öppenhjärtigt samtal.

– Alla religioner har resurser för fred. Någonstans i grunden så finns det ett inneboende fredsbudskap i att leva enligt Guds vilja, säger Helene Egnell.

Hennes arbetsplats ligger inrymd i ett litet gult 1700-talshus intill Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Helene som är en veteran i sammanhanget var med och startade upp centret 2008. Som en del av Svenska kyrkan fungerar man som en resurs för kristna församlingar i frågor om religionsdialog. Man samverkar även brett med andra trossamfund och organisationer, däribland Ibn Rushd.

Fred är ett ord som Helene återkommer till när hon beskriver vad interreligiös dialog är. Utan fred och dialog mellan religioner kommer det inte heller att bli världsfred, menar hon.

– Men man kan inte bara säga, ”nämen vi är så fredliga”. Var och en måste också stå för sina egna utmaningar och våga vara ärlig med de problem man kan ha inom sin religion.

Det finns ytterligare två ord på bokstaven f som Helene Egnell använder för att fånga kärnan i den interreligiösa dialogen: fördjupning och fest. I mötet med den andra kan man, menar hon, fördjupa och utveckla sin tro genom att få frågor man kanske inte begrundat tidigare. Men man kan också få syn på den andras tro och lära sig nya saker. Att kunna samlas till fest och fira varandras högtider är också viktigt i sammanhanget.

– Det måste vara roligt också! Religionsdialog handlar inte bara om skäggiga gubbar i konstiga hattar som diskuterar djupa teologiska frågor, det handlar mer om livets dialog och om mellanmänskliga möten i vardagen.

Genom historien har synen på interreligiös dialog förändrats, berättar Helene Egnell. Under 1960-talet skedde till exempel avgörande uppgörelser inom den katolska kyrkan som fram till dess hade varit mycket sluten, och man öppnade upp för samtal och samverkan med andra religioner. Påtryckningarna kom framför allt från så kallade utvecklingsländer i Latinamerika, Afrika och Asien.

– Främst har religionsdialog handlat om dialog mellan världsreligionerna. Nu när man börjat göra upp med statens och kyrkans förtryck av minoriteter har intresset för urfolks religioner ökat, exempelvis samernas andlighet och fornnordisk tro. Men det finns såklart spänningar kvar på grund av hur historien har sett ut.

Även svenska kommuner har i dag fått upp ögonen för dialog över religionsgränser.

Ett 20-tal kommuner har sedan 2006 inrättat interreligiösa råd där lokala politiker, tjänstemän och religiösa företrädare regelbundet möts för att diskutera olika utmaningar. Ett sådant råd finns i Borlänge och består förutom politiker och tjänstemän av representanter för kristna, muslimska och buddhistiska församlingar. Tomas Axelson, docent i religionssociologi och verksamhetsledare vid Interkulturellt utvecklingscentrum i Dalarna, har följt bildandet av rådet och skildrar det i en rapport med titeln Från privatsak till politisk kraft? Borlänges interreligiösa råd och förväntningar på religion som resurs i lokalsamhället som centret släppte i höstas.

– Det har varit en grundläggande princip i Sverige de senaste 100 åren att religion inte ska påverka politiska processer, utan att ens tro ska vara och förbli en privatsak. Men nu bryter man alltså ny mark genom att skapa interreligiösa råd där politik och religion möts på ett nytt sätt, konstaterar Tomas Axelson.

Att det sker just nu är något han ser flera orsaker till. En av dem är att det religiösa landskapet i Sverige ritats om och på bara 60-70 år gått från att vara helt präglat av kristendom till en situation där flera olika religioner samsas.

Men Tomas Axelson anser också att det har att göra med den europeiska erfarenheten av islamistisk extremism. De många terrordåden med sådana förtecken har enligt  honom gjort religion till en het fråga i såväl nationell som lokal politik. Det har i sin tur lett till nya förhållningssätt, i Borlänges fall genom inrättandet av en plan för demokrati och mot alla former av våldsbejakande extremism. Interreligiös dialog är där en del utav en större strategi för sammanhållning i lokalsamhället.

Tomas Axelson tror att de interreligiösa råden kan spela en viktig roll i en tid då allt fler är rädda för religion och ”vad religionen kan ställa till med”.

– På sikt tror jag att råden kan leda till att det svenska samhället förstår mycket mer om alla religioners bidrag till att skapa social hållbarhet och delaktighet, säger han.

Samtidigt betonar Tomas Axelson att samtliga intervjuade i rapporten gav uttryck för att det finns en dubbelhet inom religionerna som det är bra att vara medveten om.

– Å ena sidan har de religiösa traditionerna djupa andliga rötter som är samhällsbyggande, inkluderar och skapar delaktighet. Men det finns också risk för fanatism och extremism.

I Borlänge var rådet ett politiskt initiativ som välkomnades av samfunden.

– Det skapar en mjuk och betydelsefull kontaktyta, både för politiker som får möta några av Borlänges invånare, och för religiösa företrädare som får en unik ingång till kommunalråden och kan lyfta sina behov, säger Tomas Axelson.

Men man får inte glömma att de olika trossamfunden har skilda förutsättningar, understryker han. En enkel sak som att ha möten efter ordinarie arbetstid är grundläggande för att även ideellt engagerade religiösa ledare ska kunna delta. Trossamfunden har inte heller samma tillgång till den politiska arenan.

– Kristendom som har funnits i Sverige i tusen år har ju upparbetat andra kanaler in i politiken än till exempel muslimska församlingar som har etablerats ganska nyligen.

Hur resten av samhället ser på de religiösa grupperna påverkar också.

– Det är extra utmanande för muslimer i Sverige som drabbas hårt av att islam får så kopiöst mycket dålig PR av den religiösa extremismen som agerar i islams namn.

Några som arbetar för att motverka just främlingsfientlighet, rasism och extremism är projektet Tillsammans för Sverige på Fryshuset i Stockholm. Interreligiös vägledning och utbildning är verktygen för projektet som leds av Liam Sallmander och främst riktar sig till unga i högstadie- och gymnasieskolor.

Orsaken till att man valt interreligiös dialog som metod är enligt Liam Sallmander att man tror på mötet som vägen till en bättre värld – att prata med varandra och inte om varandra.

– Mitt bästa knep för att motverka rasism, eller mer specifikt antisemitism som jag som jude utsätts för, är att stå upp för andra som också utsätts för någon typ av förtryck. Då är jag övertygad om att det kommer att spegla tillbaka, säger han.

Projektets tillvägagångssätt är inspirerat av ett brittiskt projekt där ungdomar, både troende och icketroende, berättar historier utifrån sina egna erfarenheter och identiteter. Berättelserna blir sedan utgångspunkt för en diskussion om normer, identitet och fördomar. Ämnena som tas upp skiljer sig från dem som brukar komma på tal i en skolmiljö, menar Liam Sallmander.

– Samhället i dag är väldigt segregerat och det är lätt att det skapas rykten om andra grupper, vilka i sin tur leder till fördomar.

Kraften i utbildningen ligger mycket i det som händer i de informella situationerna när man bara får umgås och märka hur mycket man har gemensamt. Det är så enkelt! Det svåra är att få till de här mötena.

För möten krävs mötesplatser. Forskaren Tomas Axelson efterlyser fler sådana, och då i synnerhet mötesplatser för respektfylld diskussion och konflikt där man får pröva ståndpunkter och också ”vara arga på varandra med glimten i ögat”. Det är något många svenskar är otränade i, menar han.

Under arbetet med rapporten om rådet i Borlänge gjorde forskarna en studieresa till engelska Leicester. Skillnaderna jämfört med Sverige var stora och Tomas Axelson lyfter fram staden som en föregångare i det interreligiösa arbetet på många olika plan. Där utgjorde de religiösa minoriteterna, som sikher, hinduer och muslimer, tillsammans en större grupp än den ursprungliga anglikanska befolkningen vilket gjorde relationerna dem sinsemellan mer jämbördiga.

– Det fanns ett uttryck som de hade utvecklat på plats som lyder “disagreeing well together”. Man umgicks med varandra, var trygg i sina egna identiteter, hade glädje av varandra samtidigt som man kunde vara ärlig och oenig. När det var fest i det hinduiska eller i det sikhiska kvarteret var det självklart att alla andra grupper också kom för att fira, berättar Tomas Axelson.

Det bidrog till att Leicesterborna kunde diskutera tvistefrågor på ett pragmatiskt sätt, exempelvis i fråga om hur många decibel ett böneutrop fick vara. I de svenska interreligiösa råden är man enligt Tomas mindre bra på att ta upp frågor som skaver, något som han tror kan ha att göra med det han kallar svensk konsensuskultur.

– Ska de interreligiösa råden vara angelägna, viktiga och fungerande så måste man ta tag i de svåra frågorna som har med tro att göra och som kanske står i stark konflikt med det sekulära samhällets principer.

Att man behöver träna på respektfulla samtal är något som även Liam Sallmander och hans kollegor uppmärksammat. Ofta håller sig människor till den egna gruppen och vågar kanske inte möta dem som kommer från en annan bakgrund. Då kan det vara svårt att veta hur närmandet ska ske.

– I sin nyfikenhet är det lätt hänt att man oavsiktligt kränker andra genom att uttrycka sig klumpigt. Man kanske inte ställer frågor, utan påstår saker. Men om vi vågar möta människor från en annan bakgrund än oss själva kan vi lära oss mycket av varandra och se att vi inte är så olika som vi kanske först tror, säger Liam Sallmander.

Det är när utbildarna på Tillsammans för Sverige möter personer med många förutfattade meningar om andra grupper som de verkligen kan göra skillnad, menar han.

Det viktiga är då att se bortom personens förenklade bild av världen och fråga vad hen bygger sina åsikter på.

– Vi pratar mycket om vikten av öppenhet och av att vara nyfiken. Sen är förhoppningen att nyfikenheten ska övergå i att vi också står upp för varandra. Att jag vill vara där för dig om du är utsatt eller för att gratulera dig när du ska fira dina högtider.

Liam Sallmander och hans kollegor är noggranna med att de inte är några representanter för sina respektive religioner eller bakgrunder, utan att de bara representerar sig själva. Samtidigt kan de dela med sig av personliga erfarenheter av olika religiösa och kulturella yttringar.

– När jag pratar om hur det är för mig att vara jude så är det ingen sanning om hur det är, utan en bild av hur det kan vara. Så är det ju med identitet, det räcker inte att beskriva en människa med ett ord som exempelvis jude eller muslim, vi människor är så mycket mer än så!

Det svenska samhället och det politiska samtalet har på kort tid genomgått stora förändringar. Synen på demokrati, kultur och religion är inte statisk och många upplever att utrymmet för folkbildande och demokratiska samtal krymper i rask takt. Så hur ser då framtiden ut för interreligiös dialog?

Helene Egnell på Svenska kyrkan menar att religionsdialog är ett projekt under utveckling där rälsen läggs samtidigt som man kör.

– Samhället ser det å ena sidan som något nödvändigt och självklart och det skrivs och forskas mer och mer. Å andra sidan kan man tyvärr se en backlash med ökande antisemitism och islamofobi runtom i världen.

Det finns också tendenser till negativitet till dialog även inom själva religionerna. Det är ett pågående arbete att samtala och man hittar ständigt frågor som man behöver ta itu med, säger hon.

På Fryshuset lyfter Liam Sallmander utmaningen i att få fler att våga delta – och att få upp ögonen för de möjligheter som finns.

– Det finns så många som vill vara med och stå upp för andra men de vet inte hur de ska göra. Vårt projekt visar att det är möjligt, säger han.

Text: Miriam Steinbach
Foto: Miriam Steinbach & privat

Texten går även att läsa i Kupolen nummer 2/2019. Vill du veta mer om tidskriften och kanske prenumerera? Klicka här!

Scriptural reasoning tillbaka 19 augusti

Efter sommaren är den interreligiösa studiecirkeln Scriptural reasoning tillbaka med en ny omgång i Stockholm. Cirkeln som startar den 19 augusti består av fem träffar under hösten och är ett initiativ av kvinnor, för kvinnor. Den anordnas som ett samarbete mellan Ibn Rushd, Myndigheten för stöd till trossamfund och Centrum för religionsdialog i Stockholms stift, Svenska kyrkan. Anmäler dig gör du här.