Med folkbildning som verktyg mot extremism
Mustafa Al-Sayed Issa vill stärka unga muslimers förståelse av den ofta förvirrande samhällsdebatten om extremism och radikalisering. Kupolen träffar honom för ett samtal om folkbildning för att förebygga extremism.
Vad fick dig att börja?
– Jag kände att begreppet extremism har blivit en soppa, det finns ingen tydlighet. När en imam säger »jag jobbar mot extremism« då menar han att han jobbar mot en extrem utövning av religionen och för de värderingar om ickevåld och rättvisa som genomsyrar islam. När Magnus Ranstorp säger extremism verkar han mena allt från folk som är jihadister, folk som har skägg, folk som är emot israeliska ockupationen, och folk som är emot Irakkriget. Alltså en otrolig sammanblandning av olika saker. Extremism kan också förstås som våldsbejakande, att vilja använda våld för att tvinga på andra vad den själv tycker är rätt. Det är också ett sätt att se på extremism. Men i samhällsdebatten rörs olika sätt att se på extremism ofta ihop, och det blir väldigt förvirrande.
Vem riktar du dig till?
– De föreläsningar jag gjort hittills är riktade mot unga muslimer. Jag utgår då från att alla vi som sitter i rummet tror på islam, och tror på Koranen som källa för information om religionen. Jag tar upp när Koranen pratar om extremism. Vad säger den då? När profeten pratade om extremism. Vad pratade han om då? Och utifrån det definierar jag vad extremism är i religionen islam. Och jag pratar om vad profeten gjorde för att minska extremismen i det lilla samhälle han levde i. Hur tydligt det är att islam är emot extremism i utövning av religionen.
Jag tar upp massor med berättelser och koranverser som gör det uppenbart att terror inte är förenligt med islam. I islam finns ett väldigt tydligt anti-våldsbudskap. Det finns en väldigt tydlig berättelse om att profeten Muhammed (fred vare över honom) säger »Du ska inte skada, och du ska inte heller vara en anledning till skada«. Du ska alltså varken göra skada direkt, eller vara i en process där någon kommer till skada även om det inte är du som orsakar skadan direkt. Och här menas allt inom skada, fysisk eller psykisk. Du ska inte underlätta eller vara del i något som gör att någon annan orsakar skada heller. Du ska vara en person som ser till att det blir så bra som möjligt.
Ett av profeten Muhammeds budskap direkt från Gud blir på svenska ungefär »Vänlighet, enkelhet, trevlighet. Om det är del av vilken handling som helst så blir den bättre, skönare och finare. Och när vänligheten tas bort från en handling blir den snabbt bristfällig och mycket sämre«. Det är ett tydligt antivåldsbudskap. Det ska vara mjukt och enkelt. Det ska inte vara hårt. Så det finns en massa sådana saker som profeten ofta brukade säga.
En annan berättelse handlar om extrem utövning av religionen. Personer som valde att be hela natten (och försaka sömn), valde att inte gifta sig, valde att fasta hela tiden. Profeten gick emot dem direkt och blev arg. Han sa att det här inte är det sätt ni ska bli muslimer på. Det finns alltså många exempel på hur profeten betonar balans mellan olika områden i livet, och balans i fokus på Gud, familjen och den egna hälsan, säger Mustafa Al-Sayed Issa.
På vilket sätt tycker du att unga praktiserade muslimer i Sverige i dag behöver ha den kunskapen?
– Det finns ett väldigt stort behov. Inte att lära sig att inte bli extrema, utan att lära sig vad debatten handlar om. Det är mitt syfte. När debattörerna sitter och pratar om extremism, då menar de inte det ni tänker. Utan det här är vad de pratar om, det här är vad vi pratar om, och gör skillnaden klar i huvudet. Så att ni inte känner er tagna på sängen på religionslektionen eller när ni är med era vänner och IS tas upp. Så ni inte känner er utsatta, intryckta i ett hörn. För det är så man känner sig, säger Mustafa Al-Sayed Issa.
Mustafa Al-Sayed Issas egna erfarenheter av att vara ung praktiserade muslim i Sverige efter 11 september-dåden 2001 ligger till grund för det arbete han nu gör.
– Jag vet precis hur det känns, jag har varit där. Jag vet hur samtalen går. Jag gick på högstadiet strax efter 11 september 2001, och samma behandling fortsatte på gymnasiet. Alla ville prata om terror och extremism, och många utgick från att jag var extremist. Jag var bin Laden för dem. Det var jättejobbigt. För det första hade jag ännu inte lärt mig tillräckligt bra svenska för att kunna svara på de här frågorna. (Jag kom till Sverige som femtonåring.) Jag var blygare än jag är nu. Och det var otroligt frustrerande att inte göra så mycket för att förändra att jag var bin Laden i samtalet, att det var utgångspunkten för många. Jag var koranlärare redan när jag var 16, 17 år, tillsammans med min storebror. Det var känt i området där vi bodde att det var vi som drev koranstudierna. Efter 11 september-dåden var det väldigt tydligt att vi förknippades med det som hänt, det var naturligt för många omkring oss att vi skulle hålla med bin Laden. Väldigt många i min omgivning var klart och tydligt övertygade om att vi var extremister. »För det var
muslimer som gjorde det och ni driver studier för muslimer«, ungefär så resonerade de. Att dra in islam som förklaring till våldsbejakande extremism och terrordåd var det enda jag uppfattade under den här tiden. Nu försöker jag ge unga muslimer redskap att hantera debatter och samtal de hamnar i för att de ska kunna förklara att deras tro och vad terrorister gör, inte har något med varandra att göra.
Det finns också en uppfattning om att det är moskéernas fel att det sker radikalisering till våldsbejakande extremism av muslimer. Vad är din bild?
– Om de personer som ansluter sig till IS kommer till moskén håller de så pass låg profil att du inte vet att de här personerna har den här typen av idéer.
Jag känner till 20–30 personer som rest, och det är inte en chans i hela världen att jag hade kunnat gissa att de var dessa personer som skulle radikaliseras. Inte en chans. Jag överdriver inte. Flera av dessa var i mina ögon så långt ifrån moskéerna och islam man kan komma. Och de verkade vara helt vanliga människor.
Jag känner inte till en enda person som anslutit sig till IS genom att först fostrats i moskén eller gått i en studiecirkel som främjar de idéerna. Inte en enda. Ingen jihadist jag känner till blev övertygad i en moské eller
hos en imam. Ingen. Det här är folk som läst på nätet, och som sett jobbiga klipp och deras hjärnor pallade inte trycket, de orkar inte leva i den här världen. De två mönster jag kan se är dels personer som är i stark obalans av olika skäl, deprimerade och känner att de inte har en framtid här. Och dels de som avskyr de utländska interventionerna i Mellanöstern och tror starkt på kalifatet som politisk lösning. De har gett upp hoppet om demokratin som metod och vill kämpa för kalifatet. Men i båda fallen har radikaliseringen skett bortom moskéernas insyn.
Samhället lägger ett ansvar på moskéerna för radikalisering utan att vare sig förstå processerna som gör att unga radikaliseras, eller förstå vad religionen islam faktiskt står för när det handlar om att motverka extremism. Mer kunskap om hur det faktiskt förhåller sig skulle göra samhällets arbete för att motverka radikalisering mer effektivt.
Text: Sara Gunnerud
