Debattsvar: Myten blir inte mer sann för att den kläs i forskardräkt

Den 16-17 juni publicerade tidskriften Kvartal två artiklar av Magnus Ranstorp, Aje Carlbom och Peder Hyllengren som, än en gång, trummar in myten om att Ibn Rushds folkbildningsarbete skulle vara en del av en islamistisk sammansvärjning. Ranstorp, Carlbom och Hyllengren är i det här sammanhanget inte forskare, de är debattörer med en tydlig agenda, skriver Ibn Rushds förbundsordförande Zana Muhammad och förbundschef Alve Högman.

Gång på gång trummar populistiska bloggare, politiker på högerkanten och andra tyckare in myten om att Ibn Rushds folkbildningsarbete skulle vara en del av en islamistisk sammansvärjning. Det är en myt som tar avstamp i klassiska konspirationsteorier om muslimer och som inte blir mer sann för att den kläs i forskardräkt.

Ranstorp, Carlbom och Hyllengren är i det här sammanhanget inte forskare, de är debattörer med en tydlig agenda. Den känns igen från de SD-motioner som skribenterna sluter upp bakom när de raljerar över att det uppstått svårigheter för Ibn Rushd att få bidrag. Det är en för demokratin livsfarlig utveckling som vi själva har svårt att dra på munnen åt. I dag är det bidraget till ett litet studieförbund med krångligt namn som står på spel, i morgon är det något annat.

Ganska lite av det Magnus Ranstorp publicerar på sitt populära Twitterkonto har med forskning att göra – han är däremot en ivrig kritiker av identitetspolitik. Att tycka så står var och en fritt, men man slår in på en farlig väg när man för den sakens skull gläds åt bidragsbeslut baserade på rykten. I takt med legitimeringen av SD:s rasistiskt grundade åsikter urholkas också rättsstaten.

Artikeln i Kvartal anses av vissa visa på sanningen. Hur då, undrar vi? Än en gång kastas påståenden om en islamistisk agenda mot organisationer som inte har något med saken att göra. Bland fotnoterna hittar vi Lorenzo Vidino, en person vars ovetenskapliga teorier ingick i Anders Behring Breiviks manifest.

Det borde inte behöva sägas, men hos oss finns det inte utrymme för att arbeta för någon annan agenda än den som förbundsstämman landat i. Ibn Rushd är nämligen en självständig, svensk organisation där olika åsikter formas till en gemensam kurs genom demokratiska processer. Av våra styrdokument framgår vad vi står för: ett demokratiskt samhälle. Visar det sig att en anställd, en förtroendevald, en medlemsorganisation eller en samarbetspartner inte står för detsamma kan personen eller organisationen i fråga inte längre vara en del av oss. Detta är dock något som måste bottna i utredning och fakta, inte i lösryckta påståenden.

Ibn Rushd är enligt Erik Amnås studie om oss särskilt bra på att nå ut till marginaliserade grupper, något vi känner stor stolthet över. Vad Ranstorp, Carlbom och Hyllengren argumenterar för är att dessa grupper inte skulle gynnas av att delta i vår verksamhet därför att de ämnen som totalt sett lockar flest deltagare hos oss är arabiska och folkbildning om islam. Åsikten grundar sig på flera grundläggande missuppfattningar.

Dels bygger den svenska folkbildningspolitiken på att studieförbunden ska odla sin särart. Dels definieras folkbildningen av att den utgår från vad människor själva är intresserade av och vill engagera sig i. Folkbildningen gör det möjligt för fler att påverka sin livssituation och engagera sig i samhällsutvecklingen, det är bland annat därför den får statligt stöd. Det är också därför som det är vår uppgift att stötta de föreningar som kommer till oss med en önskan om att arbeta folkbildande.

Många av dem som Ibn Rushd når ut till är ganska nya i Sverige. Vi möter dem där de är och står fast i vår tro på att såväl individer som föreningar kan göra demokrati- och bildningsresor. I våra föreningsutbildningar ges nycklar till demokratiskt engagemang och i våra studiecirklar växer förståelsen för de olika sätt som finns att betrakta världen på. De föreningar vi arbetar med vill vara en del av den svenska demokratin och i detta är Ibn Rushd en självklar följeslagare. Vilka våra medlemmar är har aldrig varit någon hemlighet, inte heller vad vår verksamhet består av. Det är lätt att håna en tunn årsberättelse – medan ni gör det arbetar vi på att bli större och bättre.

Vad är det Ranstorp, Carlbom och Hyllengren vill se? Ett Sverige där endast den som kan visa upp en snygg katalog, fylld av avgiftsbelagda kurser i akvarellmålning och Adobe CC, har rätt att bedriva folkbildning? Ett Sverige där endast den som fullt ut anammat det svenska språket och den svenska kulturen räknas som fullvärdig? Ett Sverige där extremism växer till på grund av att samhället stänger ute alla som inte räknas som tillräckligt demokratiska?

Vi vågar påstå att skribenterna har begränsad insikt i förutsättningarna för de målgrupper vi dagligen möter. För en kvinna som bott i Sverige i tio år utan att lära sig svenska byggs motivation genom trygghet. I våra studiecirklar berättar deltagarna om hur de, tack vare ett sammanhang där de känner sig hemma och en cirkelledare som ser dem, börjar tro på sig själva och få tankar om möjliga utbildningsvägar. Så byggs en språngbräda till integration.

En sund, stark demokrati byggs av människor som tillåts vara sig själva och utforska alla delar av sin identitet. Det är vad Ibn Rushd verkar för, men i förlängningen är det en fråga om vilket Sverige vi alla vill se. Vi avser nu att ägna oss helt och hållet åt vårt uppdrag, nämligen folkbildning. I debatten med dem som upprepar samma konspiratoriska anklagelser om och om igen ser vi inte att vi kan komma längre.

Zana Muhammad, förbundsordförande Ibn Rushd
Alve Högman, förbundschef Ibn Rushd

Svaret har också, i något kortare version, publicerats i Kvartal.