När en myndighet sprider lögner om muslimska organisationer

Myndigheten MSB har publicerat en så kallad forskarrapport om muslimska organisationer i Sverige som fått skarp kritik från bland annat en enad forskarkår. Här skriver Ibn Rushds förbundsordförande Helena Hummasten om problemen med rapporten och MSB:s märkliga agerande efter publiceringen.

Fredagen den 24 februari publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, skriven av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani. Rapporten påstår att flera muslimska organisationer i Sverige, däribland Ibn Rushd, är styrda av Muslimska brödraskapet.

Det påståendet hade vi hört förr, från diverse aktörer i counterjihadrörelsen och från personer med tydlig islamofobisk agenda. Men nu kom det alltså från en svensk myndighet.

Rapporten har fått kraftfull och samstämmig kritik från forskare och idéburna organisationer och kännetecknas av en mycket stor brist på empiri. Flera påståenden beläggs inte alls i texten, andra har mycket tveksamma källor. Särskilt tydligt är detta när det gäller Muslimska brödraskapets påstådda etablering och organisation i Sverige. Rapporten har undermåliga källor där sådana över huvud taget förekommer, och använder tankesmedjor från counterjihadmiljön som källor utan att detta kommenteras i rapporten.

Grundlösa påståenden förklädda till fakta

Rapporten ställer också upp en rad allvarliga anklagelser om bland annat antidemokratiska värderingar hos namngivna privatpersoner och organisationer i det svenska civilsamhället, bland annat Ibn Rushd. Huvudtesen är att dessa organisationer är representanter för det muslimska brödraskapet (MB) och verkar för att bygga upp en parallell samhällsstruktur. Enligt författarna utgör utpekade organisationer och personer på så sätt ett hot mot landets sociala sammanhållning. Rapportförfattarna skriver ingående om en rad svenskmuslimska organisationer, men har inte brytt sig om att faktiskt prata med några muslimska organisationer i arbetet med rapporten.

I rapporten görs också ett antal uppseendeväckande påståenden som ifrågasätter om islamofobi är ett verkligt problem. Islamofobi är i rapporten konsekvent omnämnt med citationstecken, och påstås ha sitt ursprung från en brittisk tankesmedja och används av ”islams försvarsadvokater” för att undvika att ”diskutera sakfrågor”.

Inga definitioner av bärande begrepp görs i rapporten. Till exempel definieras vare sig Muslimska brödraskapet, eller ”islamism”. Vad för slags islamism man pratar om är helt centralt, eftersom det finns lika stor spännvidd som mellan väna kristdemokrater och kristna politiska terrorister som är beredda att döda för att nå sina politiska mål. Men både i rapporten och i MSB:s beställningsunderlag som låg till grund för rapporten blandas allt samman till en enda röra, så att allt muslimskt samhällsengagemang och all muslimsk organisering framstår som antidemokratisk och samhällsfarlig.

MSB vägrar svara på våra frågor om rapporten, och vägrar träffa oss

På ett snabbt ihopkallat möte på måndagsmorgonen efter rapportens publicering bestämde vi oss för att skriva ett brev med frågor om hur MSB och det ansvariga departementet ser på rapporten och det som påstås där. Bland annat frågade vi om rapporten motsvarar myndighetens krav på saklighet och källkritik. Vi bad också om ett möte. Tyvärr gjorde sig MSB snabbt oanträffbara om rapporten. De hänvisade till rapportens författare, och tog bara emot frågor via mejl till myndighetens registratur. Vi fick vänta länge, men till sist fick vi ett svar via mejl där MSB skriver så här:

”MSB konstaterar, i enlighet med slutsatserna i studien, att islamistisk informationspåverkan och dess konsekvenser för målen för samhällets säkerhet är ett område där det behövs fler studier samt forskning. MSB vill understryka, vilket har lyfts fram på vår hemsida, att författarna är ensamma ansvariga för studiens innehåll. Därför bör frågor rörande detta ställas till dem. Vad gäller övriga frågor som ni ställer har MSB inga kommentarer till dessa då de inte ligger inom vårt uppdrag att bedöma. Vi måste i dagsläget avböja från möten, men tycker att det är bra att en diskussion kring källkritik och rapportens innehåll förs bland berörda parter och experter i samhället.”

Enligt msb ligger det alltså inte inom myndighetens uppdrag att svara på frågan om rapporten motsvarar myndighetens krav på saklighet och källkritik. Detta handlar om den myndighet som har regeringens uppdrag att arbeta med just källkritik och att arbeta mot desinformation. Och MSB vägrar alltså att träffa oss för att prata om rapporten.

Många är kritiska, men få vill agera öppet

Under de här veckorna pratar jag med många personer på olika myndigheter och organisationer som uttrycker bestörtning över rapporten i varierande grad. Ingen jag pratar med försvarar rapporten. Men ingen myndighetsperson är villig att agera, vare sig offentligt eller direkt till MSB. Kanske upplever de att det är svårt för en myndighet att kritisera en annan myndighet. I våra kontakter med departementet får vi höra att det skulle vara ”ministerstyre” att kritisera MSB för rapporten, eller be MSB att avpublicera rapporten och ta bort den från webbplatsen.

MSB:s beställning minst lika problematisk som själva rapporten

Det är inte bara själva rapporten som är problematisk. Vi begär att få ut handlingarna som utgör beställningsunderlaget, alltså beskrivningen av vad MSB gav i uppdrag till forskarna som skrev rapporten. När vi läste den fick vi en ny chock. Själva beställningsunderlaget innehåller formuleringar som slår fast grundlösa påståenden som fakta.

Beställningsunderlaget talar om ”islamistiska” organisationer som är ”väleteblerade i det svenska samhället”. Vi frågar  MSB vilka organisationer de avser. Är Ibn Rushd en av de organisationer som beställaren har i åtanke? Rapporten pekar ut Ibn Rushd som styrt av Muslimska brödraskapet. För oss är det oerhört viktigt att förstå om MSB har denna uppfattning om Ibn Rushd, och om den fanns redan innan rapporten levererades till MSB, och i så fall på vilken grund MSB skaffat sig den uppfattningen.

MSB:s svar: ”MSB har inte avsett några specifika organisationer i sin uppdragsbeskrivning.”  Myndigheten skrev alltså i sin beställning att ”islamistiska organisationer är väletablerade i det svenska samhället”. Men nu vet alltså MSB inte längre vilka organisationer de menade med detta.

Vi har också frågat MSB vilka grunder MSB har för att redan i beställningen slå fast att Muslimska brödraskapet i Europa har dominerat den framväxande sunnimuslimska organisationsmiljön i Sverige, och att Muslimska brödraskapet i Europa har ett växande inflytande i det svenska samhället. Det är milsvid skillnad mellan att formulera en beställning som att ta reda på om något föreligger, och att slå fast att så är fallet redan i beställningen. Trots detta har MSB inte kunnat redovisa vad de grundat beställningens formuleringar på.

Alla kan göra fel, och ibland fallerar kvalitetssäkringsrutiner i organisationer. Kanske är detta vad som hänt i det här fallet. Men eftersom MSB vägrar säga att de ser problem med rapporten, eller över huvud taget diskutera den med berörda parter, är det svårt att vara förlåtande.

Farlig utveckling

Det är oerhört allvarligt att en statlig myndighet sanktionerat påståenden om delar av det svenska organisationslivet utan tillförlitliga källor. MSB har agerat på ett sådant sätt att den grundläggande föreningsfriheten riskerar undermineras och därmed också demokratin.

Gång på gång ser vi hur svenska muslimska organisationers agenda och syfte ifrågasätts. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger vi i Ibn Rushd talar om att vi inte har några kopplingar till vare sig Muslimska brödraskapet eller andra utländska organisationer, och att det är våra medlemmar som i demokratisk ordning bestämmer vad vi ska göra och vad vi ska driva. Det är otäckt att se hur många som alltmer öppet frågar ”Kan vi lita på vad de säger, är de verkligen demokratiska?” Jag vill tro att den svenska demokratin omfattar och omfamnar
svenska muslimer, men alltmer pekar i annan riktning.

Text: Helena Hummasten
är ordförande i Ibn Rushd studieförbund