Bosnien – krigets etniska klyftor finns kvar

Bosnien – krigets etniska klyftor finns kvar

 

Folkmord i Europa kan hända igen. Därför folkbildar Ibn Rushd om kriget i Bosnien som utlöstes av rasistiska hatkampanjer, och om folkmordet i Srebrenica där omkring 8000 muslimska bosniaker mördades i en massaker 1995. En grupp på fjorton personer reste med Ibn Rushd på en studieresa hösten 2016 och besökte Sarajevo, Mostar, Srebrenica och Travnik. Här berättar Ibn Rushds Mohammed Temsamani om resan.

Det som i dag är Bosnien hade innan kriget hög nivå av social sammanhållning. De olika religiösa och etniska grupperna levde sida vid sida, och gifte sig med varandra. Den religiösa tillhörigheten hade minimal betydelse i sociala och politiska relationer.

När presidenten Josip Tito dog 1980 uppstod ett maktvakuum i Jugoslaviska federationen där Bosnien Hercegovina, Slovenien, Kroatien, Makedonien, Montenegro och Serbien (inklusive Kosovo) ingick. I maktvakuumet började nationalistiska politiker referera till historiska berättelser om den egna religiösa och etniska identiteten och spädde därigenom på sekterism och etnocentrism. På drygt tio år förvandlades grannar, släktingar och vänner till fiender. I början av 1990-talet började landet falla sönder i delar.

Bosnien var den del av Jugoslavien där det fanns mest mångfald och med betydande andel av varje folkgrupp. Detta var en viktig faktor till varför kriget utbröt, och till dess långvarighet och brutalitet. 1992 genomfördes en folkomröstning om självständighet i Bosnien. Ja-sidan vann, men bosnienserbiska styrkor attackerade kort därefter de övriga grupperna i syfte att ta så mycket landområden som möjligt och annektera dem till Serbien. Även bosniaker och kroater försöker få ”egna” landområden genom att fördriva grannar med annan bakgrund från sina hem. Men den absolut största delen av etniska utrensningar och dödande utfördes av den serbiska sidan i konflikten.

Srebrenica utsågs tidigt under kriget, våren 1993, till ett av sex ”säkra områden”, där civilbefolkningen skulle vara säker. Områdena skyddades av små FN-styrkor. Just eftersom området skulle vara säkert, sökte sig tiotusentals människor från den omkringliggande bygden till Srebrenica. Humanitära konvojer med förnödenheter nådde staden, och överlevaren Salko som vi träffar under resan berättar att trots de svåra omständigheterna var livet i staden bra och stämningen fridfull. Men under våren 1995 bestämde sig de bosnienserbiska styrkorna för att fördriva alla bosniaker/muslimer från Srebrenica. I juli satte de planerna i verket.

När bosniakerna i Srebrenica fick nyheten om att fienden var på väg flydde människor de tio kilometrarna ut till FN-basen i Potocari som var belägen i en gammal batterifabrik. När ryktet spred sig att staden Srebrenica hade intagits av bosnienserbiska styrkor utan att FN-styrkan skjutit ett enda skott bestämde sig tusentals människor för att FN inte var något att lita på och valde att ta sin tillflykt till bergen. Andra som fortfarande hade förtroende för FN stannade kvar vid militärbasen.

FN-styrkan överlämnade basen till de bosnienserbiska styrkorna som separerade ut alla män från yngre tonåren fram till 65 år från resten av folkmassan. Kvinnorna, barnen och de äldre männen sattes i bussar och kördes till områden som kontrollerades av bosniska armén. Männen togs till olika platser i området och avrättades. Därefter började jakten på de män som flydde för sina liv genom skogen mot Tuzla. Flera tusen människor dödades under flykten och kastades i improviserade massgravar, och bara 3500 nådde fram till säkerheten i Tuzla. Totalt beräknas antalet offer till omkring 8000.

Vid platsen för folkmordet finns i dag ett minnescenter, ett museum i den före detta FN-basen och en begravningsplats för folkmordets offer.

På själva begravningsområdet är det vita marmorgravstenar så långt ögat kan nå. Här och var syns gröna gravstenar i trä. Det är nyligen upptäckta kroppar eller delar av kroppar från folkmordet som hittats och nyligen begravts i en ceremoni på årsdagen av folkmordet den elfte juli. Drygt tusen personer saknas fortfarande.

I en liten souvenirbutik mellan den gamla FN-basen i batterifabriken och gravplatsen träffar vi Fazila, en kvinna i 50-årsåldern som förlorade sin man och sin son i massakern. Fazila var med och grundade organisationen ”Srebrenicas mödrar” där kvinnor som har förlorat nära släktingar i folkmordet stöttar varandra, lobbar för olika anhörigfrågor samt följer de olika rättegångarna mot förbrytarna.

Trots att Fazila alltså varje dag arbetar på samma plats som hon skiljdes från sin man och son för över tjugo år sedan menar hon att hon ändå är en av de lyckligt lottade kvinnorna eftersom hennes anhöriga har hittats i massgravarna och fått sin sista vila tvärsöver vägen. Andra kvinnor har än i dag inte något att begrava. Fazila har valt att bo och jobba i området trots de svåra minnena. Hon menar att lämna platsen för folkmordet vore att svika offren.

Srebrenica är långt ifrån den enda platsen där obeskrivliga grymheter skedde under kriget i Bosnien. Det förekom regelrätta koncentrationsläger, eller dödsläger, bland annat i Omarska. Drygt 100000 människor förlorade livet under kriget.

När vi åker förbi muslimska byar i området ser jag en av de sorgligaste vyer jag sett i mitt liv. I hus efter hus sitter familjer och äter på sina altaner. Familjer där bara kvinnorna är kvar.

Den sekteristiska uppdelningen består i dagens Bosnien. Det blir väldigt tydligt när vi besöker staden Mostar i sydvästra Bosnien. Den berömda bron Stari Most bombades under kriget och separerade staden i två etniska delar. Trots att bron nu är återuppbyggd består den etniska uppdelningen i staden. På ena sidan bor och verkar bosniaker och på den andra kroater. Det finns två uppsättningar av allt. Finns det ett universitet på ena sidan finns det ett på den andra, likadant med sjukhus. Allt för att invånarna inte ska behöva korsa den osynliga gränsen. Trots att tjugo år har gått och trots att den nya generationen inte själva har upplevt hemskheterna tycks unga i Mostar vara mer låsta än sina äldre.

14445092_1106032252837524_8972849108644802781_o

Det råder ingen treenighet mellan serber, bosniaker och kroater i Bosnien. Vi träffar människor på vår resa som menar att det snarare är tvärtom, att allt delas upp i tre. Att det finns tre olika teleoperatörer baserad på etnicitet och religiös tillhörighet. Och att man enkelt vet om en person är bosniak, kroat eller serb bara genom att se vilken mobiloperatör personen har eller vilket cigarettmärke personen röker.

Hur ska denna nation kunna försonas och gå vidare? Såren finns kvar överallt.

Under bussresan funderar jag över hur det kunde bli så här. Det började med att politiska ledare för olika grupper framhävde den egna gruppen som överordnad de övriga och att dessa ”andra” var hinder för den egna gruppens ekonomiska och medborgerliga välbefinnande. Nästa steg var att attackera symboliska attribut för den utsatta folkgruppen.

Det är bra att påminna sig själv om hur snabbt det kan gå. Överlevare från kriget i Bosnien pratar om att de inte såg kriget komma, att de inte förstod vad som var på gång. Plötsligt en dag ville deras grannar döda dem. Det otänkbara var plötsligt verklighet. Men vi som lever i dag kan lära av det som hände i Bosnien. Hur illa det kan gå när människor börjar hata varandra och grupper vänds mot varandra.

Vår guide var i skolåldern när kriget bröt ut. Han berättade att han var i skolan på fredag eftermiddag och fick veta att de skulle ha ett prov i matte på måndagen, ett skolämne som han avskydde. Han bestämde sig för att inte plugga till provet under helgen och planerade istället att roa sig. Det fick gå som det ville med provet. Men det blev varken matteprov på måndagen eller några nöjen. Kriget bröt ut den helgen.

Text: Mohamed Temsamani
Foto: Sara Salah

 

Se fler bilder på vår facebook här

Previous Pressrelease: Studieförbundet Ibn Rushd ska få kultur att växa i Kristianstad
Next Ibn Rushds idédagar

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/ibnrush1/public_html/wp-content/themes/trendyblog-theme_new/includes/single/post-tags-categories.php on line 7

Andra artiklar