Krönika: Efter cancerbeskedet åkte vi till Leklandet

Även om det är viktigt att försöka känna framtidstro är det inte alltid så lätt. Suzan Hindi ställdes inför livets svåraste prövning när hon brottades med frustration, rastlöshet och vemod efter en tuff cancerbehandling.

Att få ett besked jag aldrig trodde jag skulle få. Att sådant som bara händer andra skulle hända mig. Beskedet om cancer. Hur reagerar man då?

Man reagerar inte alls. Inte jag i alla fall. Åtminstone inte till en början. Kanske för att läkaren ringde när jag var i kapprummet i förskolan för att hämta mina flickor. Ringde för att jag inte hade tålamod att vänta på själva läkarbesöket. Jag ville veta här och nu.

Så reaktionen fick vänta. Åtminstone i tankarna. Kroppen däremot reagerade starkt.

Att faktiskt få känna hur det är att ha ångest var en helt ny erfarenhet för mig. För jag var ju inte sådan som får ångest. Ångest är det ju bara klagande människor som får, resonerade jag. Men där satt jag nu på Leklandet, illamående och med huvudvärk.

Ja, vi åkte till Leklandet. För att skingra tankarna och för att barnen inte skulle känna att något hemskt hade hänt.

När jag till slut åkte till sjukhuset följde min man och min mamma med. Mamma var med både då och under hela behandlingen som följde.

Det var bröstcancer jag hade fått. Två tumörer och spridning till nästan alla lymfkörtlar. Kirurgen tyckte att jag var ett intressant fall. Ung och med så aggressiv cancer. Jag ville inte vara intressant. Jag ville vara tråkig och frisk. Det bestämdes att jag först skulle få cellgifter, sedan operation och slutligen strålning.

Cellgifterna kändes. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville ta mig ur min kropp. Jag försökte observera mig själv uppifrån. Det var inte jag som låg där och led. Det var någon annan.

Jag kunde inte göra något annat än att räkna sekunder och be om att få komma till paradiset sedan jag dött. Den känslan – känslan av att det trots allt finns något gott i det här. Att det finns en Gud som vakar över mig. Det är nog den som fått mig att överleva detta med sinnet i behåll.

Det kändes aldrig hopplöst. Inte ens när det var som allra värst. Visst var det hemskt, och jag kände mig stundtals väldigt deppig. Men att veta att Allah är där inger ett hopp om att man inte är utelämnad. Om att det kommer att ordna sig.

Och det ordnade sig. Cancercellerna försvann. Men själva cancern finns kvar i sinnet. Sjukdomen etsar sig fast och lämnar sina spår. Psykiska, och till viss del också fysiska, spår.

Efter behandlingen kom frustrationen, rastlösheten och stundtals också vemodet. Att söka hoppet i de känslorna kändes svårare än att finna hopp under själva behandlingen. Nu brottades de negativa känslorna med det dåliga samvetet över känslorna i sig. Över att över huvud taget känna såhär. Är det ens okej att vara deprimerad när man är religiös?

Jag kände mig inte tillräckligt from utan snarare gnällig. Besvikelsen på mig själv för att jag inte orkade med arbetet var stor. Den, tillsammans med kraven jag hade satt upp om att alltid vara glad, gjorde att jag ibland kände att det inte gick mer.

Slutligen accepterade jag mina brister och sänkte kraven på mig själv. Då blev det också lättare att komma ur det negativa.

För att känna riktig glädje måste man nog också ha känt riktig sorg. I dag känner jag stor glädje över min familj som stöttat mig under hela sjukdomsprocessen. Glädje över att jag kan cykla utan att bli helt galet andfådd. Glädje över att jag fortfarande får vakna upp och finnas i denna värld.

Text: Suzan Hindi

Den här artikeln går även att läsa i Kupolen nummer 2/2018. Vill du veta mer om tidskriften och kanske prenumerera? Klicka här!