Johannes Anyuru ställer frågan om folket

Johannes Anyuru ställer frågan om folket

Är vi på väg mot en framtid där de mänskliga rättigheterna inte längre gäller alla som bor i Sverige? I Johannes Anyurus prisbelönta roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är dystopin ett faktum. Samma tema utforskas i hans nyutkomna essäsamling Strömavbrottets barn, men här är det vår egen, omedelbara verklighet det handlar om. Kupolen träffade den hyllade författaren för ett samtal om klass, tro, hopp och vem som egentligen kan säga vad.

Kaningården. Så heter den slitna miljonprogramsförort utanför Göteborg som, i ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, fungerar som deportationsort för De andra. Sverigefienderna. Muslimerna. Här samlas de i lägenheter utan el och vatten, undervisas av ”yttrandefrihetscoacher”, serveras skinksmörgåsar som enda föda. Och det slutar inte där.

Romanen har kallats för en dystopisk science fiction, ett verk där tiden inte längre är helt linjär och där själar möjligen kan resa genom både tid och rum. Men berättelsens nutid, där ett terrorattentat i en seriebokhandel lett till en accelererande misstänksamhet gentemot muslimer, är så pass lik vår egen att det är svårt att hålla science fiction-distansen.

”Alhamdulillah”, säger Johannes Anyuru när han tar emot Augustpriset för romanen i november 2017. Det för muslimer hemtama ordet markerar på sätt och vis ett paradigmskifte i hans författarskap. Han formulerar sig nu, till skillnad från tidigare, först och främst som muslim.

Är det ett medvetet val att du låter din muslimska identitet ta allt större plats?

– Ja, det är väldigt medvetet. Och att jag gjort det valet grundar sig i att det ser ut som det gör runt omkring oss. Det finns så många skenbilder av muslimer och så många missuppfattningar om islam. Om inte jag formulerar något om de här frågorna, vem ska göra det då?

Att intervjua Johannes Anyuru liknar att läsa det han skriver. Han väljer orden med omsorg och låter dem ofta löpa iväg i långa resonemang. I byggnaden där vi ses, bokförlaget Norstedts högkvarter på Riddarholmen i Stockholm, har den kulturella makten suttit i väggarna sedan 1800-talet. Det är inget som gör den här författaren obekväm.

– Jag har varit här så många gånger. För mig är det inget konstigt, konstaterar han.

Mycket har hänt sedan Johannes Anyuru växte upp i miljonprogramsområdet Araby i Växjö under 80- och 90-talen. Poesidebut 2003, dubbad till ”kulturelitens nya kelgris” i Svenska Dagbladet, ytterligare fyra dikt- och textsamlingar, två romaner, ett dussintal fina priser, en pjäs på Göteborgs stadsteater, sommarprat i P1, en lång rad essäer om sakernas tillstånd.

Det är de sistnämnda som bildar stommen i den nyutkomna boken ”Strömavbrottets barn”. Texter från de senaste åtta åren vävs samman med helt nya alster och sådant som skrivits tillsammans med andra. Kan man tala om ett genomgående tema i ett så pass mångfacetterat verk så är det enligt Johannes Anyuru tudelat: klass och tro.

Klassaspekten är viktig för att förstå varför vissa saker händer, menar han. Till exempel säger den något om varför konstnären Makode Linde applåderas för den blackface-tårta han serverar till kulturministern 2012 medan fredliga torgmöten i Göteborgsförorten Biskopsgården bevakas av polis.

Den skulle också kunna säga något om varför vi sitter där vi sitter och pratar om det vi gör.

– Klass är en underskattad dimension i samtalet om det mångkulturella. Det handlar om vilka som kan leka med sina sociala positioner, som Makode Linde, och vilka som inte kan göra det. Och det är något vi måste prata om. För om vårt enda sätt att besegra rasismen är att leka med de här våldsamma symbolerna blir det väldigt svårt för människor som inte upplever den här lekfullheten att prata i offentligheten över huvud taget.

Befinner sig Johannes Anyuru i dag i en position där han kan säga sådant som många andra inte kan? Möjligtvis. Själv formulerar han det som att den som är muslim alltid måste varsam med orden, och som att han ändå försökt våga ett visst språng i offentligheten kring vad som är möjligt att prata om. Men att ta det språnget är inte helt okomplicerat. De texter i boken – mestadels nyskrivna – som handlar om tron har enligt honom varit betydligt svårare att skriva och publicera än de som berör olika aspekter av klass och rasism.

– Det hade varit enklare att bara ge ut dem, men det hade också varit fegare. Jag tror att de texter som handlar om att vara muslim är viktigare, egentligen.

Varför?

– Jag upplever nu att jag har en ganska tydlig intention om att försöka förändra något, och inte på en ytlig nivå så mycket som i människors inre. Jag tror att det är oändligt mycket viktigare att människor läser och älskar en bok jag skrivit där en man som är muslim går med sin dotter vid havet än en artikel jag skrivit som handlar om pepparkaksgubbar i ett luciatåg.

Luciatågsdebatt, lastbilsattack, Jimmie Åkessons stirriga blick och ”We shall overcome” i Rinkeby Folkets hus. Att läsa ”Strömavbrottets barn” är bitvis som att titta ner på Sverige från rymden. I teleskopets öga är det som att allt hänger ihop. I vissa texter är konturerna skarpa, i andra poetiskt mjuka. Där ägnar Johannes Anyuru raderna åt att formulera något om den muslimska identiteten i relation till den europeiska samtiden.

Den sammanlänkande frågan, menar han, är den om vilka som anses tillhöra folket. En debatt som rasar för fullt under våren 2018 får gestalta den: debatten om böneutropens vara eller icke vara i Sverige.

– Det många i hemlighet tänker är att det är skillnad på kyrkklockor och böneutrop, med den underliggande betydelsen att man inte vill att muslimer ska få synas i Sverige över huvud taget. Men det kan man inte säga, för det låter inte förnuftigt. Då får man komma med svepskäl i stället.

Johannes Anyuru pratar mycket om sin svarthet, och om sin identitet som muslim, och driver tesen att de båda kategorierna måste angripas på olika sätt. Svart är han därför att det finns en våldsam, kolonial historia som gjort gällande att han är det, muslim är han av helt andra skäl.

– Jag är muslim för att mitt inre blev vidrört av en kärlek en gång och det förändrade mig och jag vill hålla fast vid den kärleken. Den här skillnaden är viktig. Om jag säger så här: ”Jag önskar att vi, människor med olika religioner, kunde leva i fred” suddar jag inte ut en historisk orättvisa på samma sätt som om jag säger samma sak om människor med olika hudfärg.

Till freden är det en bit kvar. Denna vår rasar även en debatt om en inställd visning av filmen ”Burka Songs 2.0”. Två av deltagarna i det tillhörande panelsamtalet – muslimerna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil – pekas ut som extremister av Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Varför? Svaret finns enligt politikern ”en googling bort”.

Vilka tillhör folket, och vilka gör det inte? Anyurus fråga klingar klar genom bruset.

– I Sverige tror jag att många tänker så här: ”Bara människor får bo här i en generation så blir de som oss”. Men sedan upptäcker de att med muslimer blir det inte så. I stället för att säga att det är där skon klämmer uppstår det en massa meningslösa pseudodebatter.

Johannes Anyuru konverterade till islam 2007, fyra år efter den framgångsrika debuten med ”Det är bara gudarna som är nya”. Det ger honom en annorlunda utgångspunkt, fastslår han, såtillvida att han var en väletablerad poet redan när han fann sin muslimska identitet. Han befinner sig inte i offentligheten därför att han är muslim, han gör det därför att han skriver. Det är en position som han försöker använda på bästa sätt, men den har också sina begränsningar.

– Det finns nog många muslimska organisationer som skulle bli väldigt glada om jag ville gå med, men då skulle jag få ägna dagarna åt att krishantera och ta avstånd från saker som olika personer sagt. Det går inte att vara författare och inta en sån position.

För Johannes Anyuru finns ingen egentlig skiljelinje mellan konsten och politiken. Han är den som blickar mot poesin när andra skriver i cirklar på Twitter. Han upplever, säger han, att det finns en likhet mellan att skriva poesi och att formulera något om islams närvaro i Sverige.

– Eftersom det inte finns någon gemensam berättelse att anropa måste det jag skriver skapa sin egen berättelse, och därför liknar det poesi. Det finns en gammal, muslimsk tradition som går ut på att man måste studera mycket poesi för att bli lärd, och jag tror att det är djupt meningsfullt att göra det när det handlar om att tolka tomrummet mellan religion och samhälle.

En sak som jag själv upplever när jag läser dina texter är att det finns ett ljus i dem som gör mörkret möjligt att stå ut med. Är det poesin som är det ljuset?

– Jag skulle kalla det ljuset för Gud. Guds ljus. Profetiskt ljus. Det är ett hopp som sträcker sig in i det osynliga och det omöjliga. Och en syn på människan som någon som kan nå det osynliga och det omöjliga.

”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” slutar på sätt och vis i en ny början. Vid sidan av det inneboende ljuset vinnlägger sig Johannes Anyuru om att förmedla moral och hopp. Samtidigt hymlar han inte med sin rädsla. Frågan om vilka som tillhör folket har, skriver han i essän ”De fördömda”, aldrig kunnat besvaras av Europa med annat än utplåningspolitik.

Är en ljus framtid möjlig?

– Jag hoppas att när jag dött och blivit till damm så kommer min skapare att komma och skapa mig på nytt, och att jag dessutom ska bedömas som värdig att träda in i paradiset. I ljuset av det hoppet blir hoppet om politisk förändring inte så omöjligt.

Text och foto: Hanna Svensson

Fakta: Johannes Anyuru

Namn: Johannes Anyuru
Ålder: 39 år.
Bor: I Göteborg, men född i Borås och uppvuxen i Växjö.
Familj: Fru och fyra barn.
Bakgrund: Debuterade 2003 med diktsamlingen “Det är bara gudarna som är nya”. Det riktigt stora genombrottet kom med romanen “En storm kom från paradiset” 2012. Den handlar om hans pappas resa från Zambia till en ny tillvaro i Sverige. Har varit nominerad till Augustpriset flera gånger och fick det slutligen 2017 för romanen “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”.
Aktuell: Med essäsamlingen ”Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred 2010–2018”. Arbetar även på filmatiseringen av “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”.

Den här artikeln går även att läsa i Kupolen nummer 2/2018. Vill du veta mer om tidskriften och kanske prenumerera? Klicka här!

Andra artiklar

Att avbilda eller avbildas

De är spoken word-artister, poeter, skådespelare, sockerskulptörer, digitala bildkreatörer och hennamålare. Identiteten som kvinnor, muslimer och konstnärer har de gemensamt. Ibn Rushd distrikt Gotland, Stockholm, Uppsala samlade dem till ett

Ledare: Alla har rätt till folkbildning

”Läs i din Herres namn, Han som har skapat – skapat människan av en grodd som sätter sig fast! Läs! Din Herre är den Främste Givaren, som har lärt [människan]

När en myndighet sprider lögner om muslimska organisationer

Myndigheten MSB har publicerat en så kallad forskarrapport om muslimska organisationer i Sverige som fått skarp kritik från bland annat en enad forskarkår. Här skriver Ibn Rushds förbundsordförande Helena Hummasten