Ledare – Myten om den muslimska agendan
Hur bejakar muslimer olikheter och hur lika är muslimer egentligen? Den rika mångfalden i arternas form, färg och funktion är något av jordens finaste egenskaper och något som även människosläktet kännetecknas av. Vi ser olika ut, pratar olika, tycker olika och gillar olika saker. I Koranen står det att olikheten och mångfalden är en av Guds verk, det är meningen med jordelivet, det är naturligt och eftersträvansvärt.
Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. [49:13]
Hade din Herre velat skulle Han helt visst ha gjort människorna till ett enda samfund; men [det var inte Hans vilja och därför] fortsätter de att föra fram motstridiga åsikter. [11:118]
När man gör en överblick på de tidiga muslimska skrifterna och analyserar den tidiga muslimska historien så ser man att åsiktsskillnader i hur man ska tolka Koranen och Profetens ord var vanligt redan hos den första generationen muslimer. Det var också vanligt att man hade en stor respekt för tolkningsskillnader och olikheter redan då.
Mångfalden av åsiktsskillnader och tolkningsskolor bland muslimer är så klart närvarande än i dag. Det finns ingen överimam som beslutar vad alla muslimer ska tycka och vilken tolkning de ska följa. Däremot finns det i dag en uppsjö av akademiskt skolade kvinnor och män, på instruktioner för islamiska studier och fatwaråd runt om i världen som tolkar och omtolkar texter och som ger helt olika svar på dagsaktuella frågor och fenomen. På ett sätt är det praktiskt att alla svar inte är huggna i sten. Utan möjlighet till att tolka och omtolka spörsmål beroende på kontext så hade islam varit svår att praktisera på så många helt olika platser på jorden under en sådan lång tid.
Under hela min tid i den muslimska folk-rörelsens olika delar har jag aldrig suttit i en styrelse där alla tycker lika och har enhälliga beslut som standard. De interna debatterna om både små och stora frågor är alltid livliga.
Trots detta producerar antimuslimska teoretiker myter om den muslimska konspirationen, där muslimerna påstås styras av hemliga överhuvuden och ha färdiga planer och politiska agendor som de väntar ivrigt på att få sätta i kraft. Hemliga överhuvuden existerar inte i verkligheten, och muslimer kommer nog aldrig ha konsensus i samhällsfrågor.
Muslimer, i dess breda bemärkelse, har inga enhälliga politiska ställningstaganden. Ibland önskar jag att muslimska intresseföreningar hade fler konkreta politiska förslag som bygger på den stora muslimska gruppens minsta gemensamma nämnare, ungefär på samma sätt som den heterogena gruppen villaägare kan samsas om gemensamma intressepolitiska frågor eller den minst lika heterogena gruppen pensionärer kan driva vissa frågor. Men sanningen är att svenska muslimer, till skillnad från vad konspirationsteoretikerna tror, har väldigt tunt med sådant.
Muslimer tycker väldigt olika om hur välfärden ska hanteras, hur skattepolitiken borde se ut, hur infrastruktursatsningarna ska rangordnas i prioritering. Det finns muslimer som är mer liberala än andra, det finns muslimer som är mer konservativa än andra och det finns dem däremellan. Det finns muslimer som kallar sig socialister och det finns de som kallar sig rojalister och de tror lika mycket på Gud och på Profeten ändå. Bland de livligaste diskussionerna jag har haft med andra muslimer har handlat om frågor som föräldraförsäkringen, försvaret och miljöpolitiken.
Det är också det som är skönheten i stora rörelser och religioner. Att vi tillhör en gemenskap, delar liknande grund men är samtidigt väldigt olika. Därför är det viktigt att bejaka olikheten, låta debatterna vara levande och få folk att växa och utvecklas utifrån sina egna premisser.
