Språkcirklar bryter tristessen på asylboende

Språkcirklar bryter tristessen på asylboende

 

Ett tjugotal människor frågar högt och tydligt i kör: ”Vad bor du?”. De svarar sig själva: ”Jag bor i Västerås”. För att alla ska se texten som projektorn återger på den skrovliga väggen är gardinerna fördragna. Det finns inte ett spår av den strålande vårdagen utanför.

Vi befinner oss på asylboendet Signalisten i Västerås. Här pågår Ibn Rushds distrikt Mitts verksamhet för nyanlända. Även den här gången finns det fler intresserade än det finns platser för.
Det här är andra omgången som cirkelledare och samordnare Ahmad Hasan är med och arrangerar studiecirklar i svenska och samhällsinformation för nyanlända.
Under november och december 2015 deltog ungefär 450 personer i hela Västmanland. Nu planerar distriktet att nå cirka 1500 deltagare bara i Västmanland.
Varför är det här så populärt, vad är hemligheten?
– Jag tror att det handlar om att vi gör det här från hjärtat. Vi brinner för att människorna ska få verktyg att ta sig ut i samhället och framför allt få något vettigt att göra på dagarna, säger han.
Ahmad säger att behovet och engagemanget finns.
– Människorna gillar oss, vi kan prata deras språk, vi förstår deras situation, för vi har liknande erfarenheter. Vi skulle kunna göra så mycket mer.

Och det går verkligen inte att ta miste på engagemanget i rummet. Ordföljder diskuteras. Cirkelledarna Maryam Hassan och Salwa Ali förklarar tålmodigt och uppmuntrar till att försöka igen. Deltagarna hjälper varandra när lärarna har fullt upp. Barnen i rummet jollrar och en yngre man börjar staka sig. Det är svårt att överrösta en uttråkad nästan ettåring.
Undervisningen är praktisk och utgår
från vardag och livssituation. Det är inte svårt att förstå nyttan med att kunna förmedla att man inte kan tala svenska och på vilka andra språk man faktiskt kan kommunicera – på svenska.

X_asyl 047_JIMI

Fahed Aldaher.                   Foto: Hanna Stefansson

En av deltagarna är Fahed Aldaher. Han är journalist från Syrien. Ett yrke som gör att inte bara du, utan också dina nära och kära, hamnar i mångas korseld. För ungefär ett halvår sedan valde han att lämna huset där han bodde tillsammans med sin fru, sina tre systrar och sin mamma. Den farliga resan gick över medelhavet, genom hela Europa och till slut till Sverige. Nu sitter han alltså här på en stol i Västerås, på ett hotell som numera är asylboende.
– Jag kan inte prata om resan, det går inte, det känns fortfarande för svårt, säger han på engelska och frågar i stället ”vad bor du?” på svenska och ler.
Sen berättar Fahed om hur tacksam han är för att vara här.
– Allt jag läst om Sverige stämmer verkligen, förutom att människorna är ännu mer generösa och snällare än jag hört, säger han.
Fast det här med sysselsättning är ett problem. Det finns inte mycket att göra på asylboendet, förutom att längta efter sin familj.
Studiecirklarna betyder mycket för honom förklarar han. Om han ska få jobb som journalist måste han kunna bra svenska och kunna all grammatik och stavning.
– Därför behöver jag all träning som finns. Jag brukar också titta på Youtube där det finns kurser i svenska, men då går det inte att fråga saker jag inte förstår. Därför är det här perfekt. Läraren kan förklara på mitt språk och det går att ställa frågor och diskutera på ett annat sätt när vi sitter i grupp så här, säger han.
Fahed älskar naturen och tipsar om fina ställen att besöka i Västerås. Sjön i närheten är vackrast på vintern, tycker han.
– Jag har sett massor med djur där för första gången i verkligheten, som harar till exempel. I stan är det Vasagatan du måste se, den är jättevacker!

X_asyl 026_JIMI

Mohammad Nour.             Foto: Hanna Stefansson

Att vara asylsökande är lite som att sitta i ett väntrum utan att ha någon tid bokad. Ovissheten är jobbigast tycker Mohammad Nour, som också deltar i dagens undervisning.
– Jag sitter här och pratar med dig nu, men mina tankar är hos min familj som är utspridd över världen. Gudskelov är ingen kvar i Syrien i alla fall, säger han och förklarar att dessa timmar där han får lära sig svenska hjälper honom att skingra tankarna.
– Det är värt så otroligt mycket för oss!
Mohammad utbildade sig i Serbien på 70-talet. Han lärde sig snabbt serbokratiska.
– Men undervisningstimmarna är för få här, det är svårt att lära sig snabbt med bara två timmars undervisning i veckan. Vi har ju massor av tid. Vi skulle absolut kunna sitta i skolbänken sex timmar varje dag, tycker jag!

Hur skulle du vilja att det var?
– Jag skulle vilja bo med en svensk familj. I Serbien bodde jag med en serbisk familj, då lärde jag mig jättefort. Visst var jag yngre då, men ingenting är svårt eller omöjligt! Om jag får umgås med svenskar kommer jag absolut att lära mig jättefort, menar Mohammad.
Både Fahed och Mohammad skulle kunna tänka sig att delta på flera studiecirklar. Till exempel skulle Fahed vilja veta mer om den svenska naturen och djuren, men också kultur och samhälle.
– Sen har ju vi massor av kunskaper att dela med oss av till er också, säger Mohammad.
Efter nästan tre timmar blir även de mest motiverade trötta. När det blir dags att testa sina nyvunna kunskaper på varandra hörs fniss och spridda skratt. Pappan i en familj säger på arabiska, efter att ha lyckats mycket bra med att berätta hur många barn han har på svenska: ”träna på mina vänner, så blir ni till slut lika bra som jag!”
Han belönas med skratt och rop. Sedan är det dags att bryta upp och ge sig ut i vårsolen. Det är lunchdags.
Eftermiddagen är blank. Kanske blir det en promenad ner till sjön för Fahed.

Text: Hanna Stefansson

Previous Mötet vetenskap och religion
Next Ungdomsläger om Palestina – anmäl dig nu!

Andra artiklar

0 Comments

No Comments Yet!

You can be first to comment this post!