Folkbildningens renässans

LITTERATUR. I den nya boken ”När betongen rätar sin rygg – ortenrörelsen och folkbildningens renässans” tas ett samlat grepp om den mobilisering som på senare tid skett i stigmatiserade svenska bostadsområden. Kupolen träffade en av författarna, René León Rosales, för ett samtal om motstånd, bildning och hopp.

Något händer i svenska förorter. Mammor går ihop och demonstrerar mot våldet, unga poeter fattar mikrofonen för att berätta om sin verklighet. Det är aktivism i sin mest lokala form, men också en del av en global rörelse.

Forskaren René León Rosales ser i denna rörelse en kontinuitet med tidigare händelser i andra länder. Exempelvis Marche pour l’égalité et contre le racisme – en protestmarsch mot rasism och för jämlikhet som 1983 organiserades av personer från en stigmatiserad förort i franska Lyon. Marschen gick från Marseille till Paris.

– Jag brukar säga att det som hände då var en del av samma rörelse som det vi ser i dag. Man organiserar sig mot de processer som leder till en rasifierad segregation, som också är kopplad till religion, och mot en ökande ojämlikhet i samhället. Man ser en problematik kopplad till plats, och man arbetar för att förändra det.

René León Rosales har tillsammans med Ove Sernhede och Johan Söderman genomfört forskningsprojektet Förortens och folkbildningens renässans som nu resulterat i en bok. I boken tecknas bilden av ett samhälle som är på väg att falla isär i takt med att vissa bostadsområden i svenska städer blivit allt mer marginaliserade. Men utgångspunkten för forskningen är motståndet: hur olika organisationer, dominerade
av ungdomar, bildats för att skapa förändring.

– Jag tyckte att det kändes hoppfullt att se ungdomar som var genuint samhällsintresserade och politiskt intresserade. Och som politiserade erfarenheter av att växa upp i det som kallas socialt utsatta områden samt ställde politiska krav, säger René León Rosales.

Orten är en gemensam benämning på områden som Husby i Stockholm, Biskopsgården i Göteborg och Rosengård i Malmö. På samma vis är ortenrörelsen något som är både platsgemensamt och geografiskt oberoende. I boken intervjuas organisationer som Megafonen, Pantrarna och Rörelsen gatans röst och ansikte om sina tankesätt, syften och metoder.

Som titeln antyder placerar författarna ortenrörelsen i en folkbildningskontext.

– Vi ser att det finns paralleller mellan de här organisationerna och hur folkbildningen ser ut. Man använder många av de verktyg som utvecklades av folkrörelserna när de startade. Man håller studiecirklar, man jobbar för att skapa egna rum. Det handlar om skaffa sig verktyg för att förstå samhället utifrån det som drabbar en, och försöka förändra, säger René León Rosales.

Å andra sidan har folkbildningen tagit intryck av ortenrörelsen, menar han. På många håll har samarbeten etablerats. En gemensam nämnare är också att såväl förortsaktivister som en del av den etablerade folkbildningen i dag står som utmanare till nykonservativa krafter.

– Att folkbildningen kritiseras tror jag handlar om den upplevda kopplingen till arbetarrörelsen. Även om det inte enbart är så, så tror jag att många tänker så. En annan aspekt tror jag är att vi lever i en tid där krav på effektivitet följs av krav på mätbarhet. Där blir folkbildningen att betrakta som flum och hamnar därför i skottgluggen. Men bildningen är ju central om vi intresserar oss för oss själva som människor och inte som produktionsenheter och konsumenter, säger René León Rosales.

För organisationerna som lyfts i boken har bildning varit något helt centralt, inte minst i form av postkolonial teori och klassanalyser. De egna utmaningarna har satts i en kontext och en motivation att agera har skapats. Inte alla av de intervjuade organisationerna är längre aktiva, men en naturlig del av processen är att de inspirerat andra i sin tur.

För René León Rosales har en viktig motivation varit att dokumentera engagemanget.

– Om ingen skriver om de här organisationerna kommer ingen att minnas dem. De är också en del av en längre historia om människor i utsatta positioner i Sverige som organiserat sig för att förändra samhället och den historien är viktig att berätta.

liksom många andra ser han en samhällsutveckling där mycket verkar vara på väg åt fel håll. Samtidigt finns det ett motstånd att inspireras av och organisering – och folkbildning – är viktiga verktyg för att skapa förändring.

– I Sverige har vi haft en utveckling som på ett ganska dramatiskt sätt gynnat dem som redan haft mycket. Samtidigt så har vissa grupper drabbats negativt av dessa förändringar, och de människor som drabbats mest är ofta de som gör minst för att förändra det rådande systemet. Känslor av meningslöshet kan vara en förklaring till det, en annan är att man inte vet hur man ska göra. Och organisering och folkbildning är botemedlet mot båda de här sakerna, säger René León Rosales.

Text: Hanna Svensson   Foto: Anna Svanberg och Paulina Lopéz