Ledare: Kampen mot afrofobi kräver rannsakan

I juli i år kunde vi genom en mobilinspelning se hur Miamipolisen i USA sköt på Charles Kinsey, en obeväpnad man som låg på ryggen med händerna i luften. Charles var vårdare för en autistisk patient som satt bredvid honom, han försökte förgäves kommunicera med polisen och med patienten för att undvika missförstånd, ändå blev han skjuten. Charles Kinsey var afroamerikan och inte det första offret för den amerikanska polisens övervåld mot svarta medborgare.

2013 drogs rörelsen #BlackLivesMatter igång som en motreaktion efter att mördarenav den unga afroamerikanen Trayvon Martin släpptes fri. Sedan dess har frågan om det systematiska mördandet och den strukturella rasismen mot människor med mörkare hud-färg kommit upp på allvar, inte bara i USA, utav även i andra delar av världen. Allt för många länder har fortfarande inte gjort upp med sitt koloniala arv och sin slavhandelshistoria.

Även här i Sverige kan vi se att afro-svenskar löper större risk för att utsättas för hatbrott eller diskriminering på arbetsmark-naden och bostadsmarknaden. År 2012 tvingades ett hundratal afrosvenskar fly från Forserum efter upprepade rasistiska trakasserier och hatbrott. Liknande rapporter har vi även fått från orter som Tomelilla och Södertälje.

Enlig Brottsförebyggande rådet är afro-svenskar den grupp som utsätts för flest hatbrott, och brotten mot afrosvenskar är oftast grövre än brott riktade mot andra grupper. Ändå är reaktionerna från kommuner där afrofobin är särskilt utbredd eller från andra ansvariga myndigheter mycket svag. Jag tror det främst beror på att människor med erfarenhet av afrofobi saknas i de beslutsfattande och opinionsbildande organen.

Samtidigt är förståelse för vad rasism mot afrosvenskar har för konsekvenser, ytterst liten hos folk som själva inte är afro-svenskar. Många gånger kan man även se att andra rasifierade grupper, och även muslimer, helt saknar förståelse för afrofobin och dess mekanismer. Jag som rasifierad muslim kan
visserligen utsättas för hatbrott, men jag påminner mig själv om att min ljusare hudfärg faktiskt ger mig privilegier som mina afro-svenska vänner berövas, och mina vänner med mörkare hudfärg utsätts för en rasism och diskriminering som jag inte får uppleva.

Denna förlegade syn på människor som leder till hatbrott och diskriminering bara för att folk har en mörkare hudfärg, kräver en aktivistisk folkrörelse och en bred mobilisering. Men denna kamp kräver också att vi som individer inser våra egna privilegier och gör upp med den rasism som vi ibland är en bricka i spelet i.

Omar Mustafa

Förbundsrektor på Ibn Rushd