Saadia Hussain: “Konst är en del av att vara människa”
KULTUR. Aktivisten, konstnären och pedagogen Saadia Hussain lyfter fram grupper som sällan får plats på de stora konstscenerna. Kupolen träffade henne för ett samtal om konstens roll i ett mångkulturellt samhälle. Under hösten har hon haft en utställning på Katrineholms konsthall, “Making and Breaking Patterns”, och har också handlett en studiecirkel med samma namn.
När Saadia Hussain skapar muralmålningar på offentliga platser är själva aktionen och mötet med de förbipasserande lika viktig som förberedelserna. Muralmålningarna som skapats i en kollektiv process är ibland laddade med ilska och frustration. Men genom det konstnärliga uttrycket byts de jobbiga känslorna ut till en väv av gemenskap.
Saadia Hussain föddes i pakistan och kom till Sverige som sjuåring. Som vuxen åkte hon tillbaka till Pakistan för att studera konst, men avslutade sedan studierna på Konstfack i Stockholm. Inspirationen från Pakistan lyser igenom i hennes konst. Här är inget avskalat eller stilrent – Saadia har en förkärlek till det som syns och tar plats och har hämtat mycket influenser från den färgstarka pakistanska gatubilden. Färgerna är bjärta och skrikande och ber inte om ursäkt för sin existens.
– More is more. Maximalismen är mitt språk!
I sitt arbete som konstpedagog vid Botkyrka Konsthall jobbar hon ofta med marginaliserade grupper som inte alltid synliggörs i konsten, som till exempel nyanlända kvinnor. Genom det kollektiva skapandet lyfts de fram och ges en röst.
Men att hitta dessa personer och locka dem till att delta i skapande är ett långsamt arbete. Saadia berättar att hon arbetar uppsökande och att relationsbygget är en process som får ta tid. Själva konstskapandet ser Saadia som ett avslutande steg.
Som exempel tar hon mötet med ett tiotal mammor i Fittja som anordnades i Botkyrka Konsthall. Mammorna hade bjudits in för att berätta om sin frustration men också kärlek till förorten. Mötet resulterade till slut i en stor muralmålning i Fittja ungdomsgård.
– Konsten ska inte vara svår. Den ska vara tillgänglig. Den ska inte vara en lyx några få förunnad utan en självklar del av att vara människa.
Målningen var inget på förhand planerat men med hjälp Saadias visuella verktygslåda kunde gruppen släppa prestationsångesten och fokusera på sina berättelser. Saadia beskriver stoltheten de kände när de fick visa upp målningen.
– Det viktigaste är inte slutresultatet utan att vi får ta del av ett utrymme som tillhör alla. Det är en demokratisk rättighet.
Saadia Hussain ser samtidigt hur konsten får allt mindre plats i dagens samhälle och det offentliga rummet.
– Vi borde vara lyckliga här i Sverige. Vi har så mycket. Men i stället tar vi bort det som är viktigast för oss i vårt samhälle och ersätter det med konsumtionsvaror.
Saadia är medveten om att hon påverkar gruppens skapande genom sitt urval av färger och tekniker. Men urvalet kan också göra det lättare att komma i gång och att få tillgång till egna konstnärliga processer.
– När man har kunskap så måste man dela. När man kan något måste man lära ut.
Text: Karin Robérts Foto: Saadia Hussain och Sabah Ejaz