Vilka kvinnors liv räknas?

Sverige beskrivs oftast som ett av världens mest jämställda länder: en uttalad feministisk regering, högsta andelen kvinnor i både regeringen och riksdagen, högt antal förvärvsarbete kvinnor och en omfattande jämställdhetspolitik. Att detta är sant råder det inga tvivel om. Det är resultatet av en lång kamp som förts i kvinnorörelsen. En kamp som fått utdelning, även om det ännu finns en bit kvar att gå.

Börjar man skrapa på ytan uppstår dock en rad frågor: vilka kvinnor har gynnats av kvinnokampen? Vilka behov och drömmar lyser med sin närvaro i de uttalade ambitionerna om jämställdhet? Vilka kvinnor omfattas i praktiken av den nuvarande jämställdhetspolitiken? Och vilka omfattas inte?

Det här är några av de frågor som tas upp i den antirasistiska paraplyorganisationen European Network Against Racisms (ENAR) skuggrapport Forgotten women: the impact of islamophobia on Muslim women – Bortglömda kvinnor: islamofobins effekter på muslimska kvinnor där jag har författat den svenska rapporten. Rapportens fokusområden är muslimska kvinnors position på den svenska arbetsmarknaden samt deras erfarenheter av rasistiskt våld.

Det finns oerhört sparsamt med forskning och kartläggningar som behandlar frågan om muslimska kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Därutöver kompliceras frågan av bristen på statistiska uppgifter om religion och etnicitet, något som gör det svårt att dra slutsatser om muslimska kvinnors livsvillkor i allmänhet och deras ställning på arbetsmarknaden i synnerhet.

I rapporten intervjuas 45 kvinnor som delar med sig av sina erfarenheter. Resultatet är ofattbart. Muslimska kvinnor, vissa födda här, andra som migrerat, berättar om hur potentiella arbetsgivare under intervjuer fastslår att ”de inte kan arbeta med den dära”, med avsikt på slöjan.

Kollegor, klienter eller arbetsgivare antar att kvinnor som identifieras som muslimer och som har beslutsfattande roller är mindre kompetenta. Här är några av vittnesmålen:

”En av klienterna hade skrivit till min chef att hon inte litar på att jag kunde vara opartisk i hennes fall med tanke på att hon antar att jag antagligen kommer från en kultur där kvinnor är hatade. Min chef hanterade det väl, men denna typ av beteende förbryllar mig; hur kan jag diskvalificeras på grund av rasistiska stereotyper och inte mina handlingar?”
Mona, handläggare på socialtjänsten i cirka fem år.

”Det var det första inledande mötet med kunden. Jag märkte ganska snart att något inte stod helt rätt till. Kunden vägrade att titta mig i ögonen och skulle bara hålla ögonkontakt med tolken. Vi skulle utarbeta en handlingsplan vilket innebar att jag var tvungen att ställa frågor om kundens bakgrund. Det första svaret på min fråga om kundens arbetserfarenhet var “jag mår illa… jag blir äcklad bara genom att titta på dig! ”
Farhiya, handläggare på en stor statlig myndighet.

(I samtal med tolken efteråt fick Farhiya reda på att kunden uttryckt en rad andra nedsättande saker som tolken beslutade att inte översätta, av respekt för Farhiya.)

Därutöver finns det kvinnor som beskriver hur arbetsplatsen blivit allt mer förknippad med ångest och stress. Dels med anledning av hotbrev med långa utlägg om hur de inte har förtjänat sin tjänst. Dels på grund av det som kvinnorna beskriver som mikroaggressioner, där deras livsval blir en ständig angelägenhet för alla kollegor i lunchrummet eller under fikapauserna på jobbet:

”Har du verkligen fått välja din egen partner?”, ”Får du jobba för din man?”, ”Är det din man som bestämt att du ska ha på dig slöjan?”.

Frågeställningar som centrerar kvinnornas kroppar. Mest häpnadsväckande av allt är att kollegorna förväntar sig att deras integritetskränkande frågor ska besvaras av de muslimska kvinnorna, som om det är självklart att muslimska kvinnor ska ägna sin tid åt att besvara frågor med inbyggda sterotyper och förutfattade meningar om deras liv.

Andra muslimska kvinnor får sina karriärsambitioner begränsade till följd av klädkoder inom vissa segment av arbetsmarknaden.

Det mest oroväckande är att de muslimska kvinnorna som återger erfarenheter av rasism och diskriminering, drar sig för att anmäla eller söka stöd, i rädsla för eventuella repressalier.

Hur svarar den nuvarande jämställdhetspolitiken på dessa vittnesmål ifrån muslimska kvinnor? Och hur fungerar den svenska arbetsmarknadspolitiken för utrikesfödda kvinnor som inte har arbete?

Det finns speciella anspråksformuleringar i riktade arbetsmarknadsåtgärder med syftet att sysselsätta utrikesfödda kvinnor. Oerhört stort fokus läggs på ett antagande om utländska kvinnor som särskilt belastade av sin kultur och religion.

Mellan åren 2008 och 2014 har ett tiotal riktade arbetsmarknadsprojekt genomförts i Sverige som finansierats med medel från Europeiska socialfondens programområde 2. Av dessa tio program har en tredjedel varit riktade specifikt till somaliska kvinnor. Åtgärderna utformas utifrån utgångspunkten att dessa kvinnor är bärare av ”brister”. Det målas alltså upp en bild av att om man bara lyckas göra något åt dessa kvinnors förhållningssätt till sin kultur och religion, så är de en bra bit på vägen till att bli anställningsbara. Det finns stora ambitioner om att se till att människor som står långt ifrån arbetsmarknaden ska komma närmare arbetsmarknaden eller träda in på arbetsmarknaden. Enligt Europeiska socialfondens uttalade ambitioner ska arbetsmarknadsåtgärderna utformas utifrån ett jämställdhets- och hållbarhetsperspektiv. Det är väldigt bra ambitioner.

Det blir dock tydligt att det är arbete så fort som möjligt som premieras framför långa studietider eller omskolningar. Resultatet blir den ena praktikplatsen efter den andra, och har man tur kan det mynna ut i ett deltidsarbete eller ett arbete inom den lågavlönade sektorn.

Hur väl rimmar den här typen av arbetsmarknadsåtgärder med just ambitionerna om jämställdhet och hållbarhet? Är det möjligt att kombinera å ena sidan arbete så fort som möjligt och å andra sidan den nationella jämställdhetspolitiken där ambitionen uttryckligen är ekonomisk jämställdhet, där kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut?

Vi vet alltså att muslimska kvinnor diskrimineras, men ändå saknas den politiska viljan att inräkna vissa kvinnors liv i den svenska jämställdhetspolitiken. Det vore väl minst sagt klädsamt att de åtgärder som utformas fortsättningsvis för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen speglar hela befolkningen. Särskilt viktigt är det att åtgärderna snarare än att förstärka stereotyper, erbjuder reella chanser för kvinnor och män att ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. För inte kan en uttalad feministisk regering fortsätta komma undan med att osynliggöra livsvillkoren för muslimska kvinnor?