Krönika: En text till mina kusiner

Precis som muslimer utsätts judar och deras religiösa lokaler ofta för hot och hat. Elias Carlberg, som själv är jude och har varit samordnare för Sveriges interreligiösa råd, reflekterar över den ständigt närvarande antisemitismen – och över hur möten ofta är vägen framåt.

Jag har blivit ombedd att skriva om antisemitism för tidningen Kupolen. Närmare bestämt om botemedel mot antisemitism. Det ter sig som en lätt och svår uppgift på samma gång. Så som det så ofta är med de utmaningar livet ger en.

Att hitta lösningar är omöjligt utan att först förstå vad antisemitism är. Antisemitism innebär fientlighet mot, och fördomar om, judar för att de är just judar. Det kan handla om typiska myter eller andra stereotypa föreställningar om enskilda judar eller om det judiska folket. Det kan också handla om handlingar och andra fientliga uttryck som har sin grund i dessa föreställningar. Det kan också vara ett sätt att beskriva andra gruppers agerande, som om de då vore styrda av en judisk konspiration.

Jag har själv sett antisemitism många gånger. Den har riktat sig mot mig, min familj och mina vänner. Genom nästan hela mitt liv har antisemitismen funnits bredvid mig och påmint mig om min judiska identitet. En identitet jag så ofta klargör för min omgivning att jag själv inte valt. Den fanns där när jag föddes och kommer att finnas där så länge jag lever.

Antisemitismens historia är snårig och ibland svår att förstå. Ofta finns den där utan orsak och river upp samhällets sår. För antisemitismen drabbar judarna men också hela samhället. Det finns ingen specifik händelse i historien som kan förklara den utan dess tankegångar har funnits med mycket länge. Dessa tankegångar har kommit till uttryck i synsätt, tankemönster, ideologi och teologi. Antisemitismen figurerar i politiska påståenden, i sociala föreställningar och i statlig diskriminering.

Och som historien visat har antisemitismen lett till förföljelse, fördrivning och folkmord.

Att skriva denna text innebär att jag måste prata om den antisemitism jag mött på ett ärligt sätt. Tidigare har jag både pratat och skrivit om antisemitism, men min föreställning säger mig att jag då har mött en annan publik. Med det menar jag inte att Kupolens läsare inte skulle känna till fenomenet antisemitism. Jag menar tvärtom att jag skriver till personer som kanske känner igen sig. Till mina kusiner.

Efter förintelsen och dess fruktansvärda brott mot mänskligheten tog många länder avstånd från antisemitismen. Tyvärr betyder inte det att antisemitism och antijudiska tankegångar försvann. Eftersom antisemitismen redan hade funnits så länge i Europa var det svårt att göra sig av med den. I dag kan vi se europeiska länder som näst intill tillämpar en strukturell, statligt subventionerad antisemitism. Judar, eller kodord för judar såsom Rothschild eller Soros, används för att beskylla judar för fenomen som flyktingströmmar och islams framväxt i väst. Antisemitism är en ytterst paradoxal föreställning som gör att judar kan beskyllas för allt. Till och med Förintelsen.

Fördomar mot judar är också något som flitigt används för att förklara världens konflikter, och främst då i Mellanöstern. Ofta gäller detta konflikten mellan Israel och Palestina men det kan även handla om IS, den arabiska våren, konflikten mellan Saudi och Jemen och kriget i Irak. Det är här viktigt att påpeka att riktad kritik mot Israel inte är antisemitism. Däremot kan reaktioner och tolkningar påverkade av fördomar mot judar komma till uttryck i dessa diskussioner.

Ett exempel på en sådan reaktion är när Israels politik mot palestinierna jämförs med nazisternas utrotning av judarna. Konflikten mellan Israel och Palestina används som näring för antisemitism och för att sprida både våld och hat mot judar. Inte minst vid brandattacken mot Göteborgs synagoga och uppmaningar till våldsdåd mot judar i Malmö.

Således är det inte heller någon hemlighet att antisemitismen är utbredd och ofta legitim i Mellanöstern. Dock bör det tas i beaktande att den främsta anledningen till denna utbredning nog snarare är staternas brist på demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet än religion och kultur hos människorna i dessa länder.

Antisemitism går nämligen ofta hand i hand med staters eller individers egna misslyckanden. Även i radikal och politisk islamism är antisemitism och judehat så pass förekommande att det kan ses som ett centralt inslag.

Jag är en förespråkare av öppenhet, dialog och möten. Hand i hand med det går en tro på att antisemitism inte går att härleda till någon viss religion, folkgrupp eller kulturell härkomst. Därmed borde det gå att med kunskap och utbildning råda bot på denna sjukdom. Det är vår uppgift att tillsammans – judar och muslimer – visa vägen för ett modernt och progressivt samhälle där vi kan leva tillsammans och verka för varandra. Som kusiner och vänner eller rent av som bröder och systrar.

Därför är det viktigt att vi alla agerar i vår vardag. Kanske får du höra något som klingar antisemitiskt, en förklaring som är lite för enkel som svar på ett globalt problem eller bara något som känns fel. Stanna då upp, tänk kritiskt och säg ifrån.

Antisemitismen i Nazityskland ledde till ett systematiskt utrotande av judar men våldet drabbade hela samhället. Och när antisemitismen nu återigen får fäste och sprids i Europa kan vi med säkerhet säga att vi måste lära oss av historien. Det börjar med judarna men det slutar inte där. Historien visar att så länge det funnits judar har det funnits antisemitism. Nu har vi vår chans att skapa ett samhälle fritt från fördomar och våld. Ett samhälle för dig och mig.

Därför behövs gemensamma utbildningsinsatser och mötesplatser för judar och muslimer. Att lära känna varandra är en bra start på progression.

Text: Elias Carlberg, religionsvetare och journalist
Foto: Mikael Stjernberg

Texten går även att läsa i Kupolen nummer 3/2018. Vill du veta mer om tidskriften och kanske prenumerera? Klicka här!