Islams historia i Sverige kartlagd

Redan på 700-talet fanns kontakter mellan muslimsk kultur och svenska vikingar. Det berättar religionsvetaren Simon Sorgenfrei i en ny bok som ges ut av Myndigheten för stöd till trossamfund, SST. Kupolen träffade honom för att prata om vikten av att skriva islams historia.

Boken Islam i Sverige – de första 1300 åren har en bild av en kamelskötare på framsidan. Det har väckt reaktioner, berättar Simon Sorgenfrei.

– Någon undrade lite surt om islam bara är kameler. Men jag ville ha den här bilden därför att det är den första avbildade muslimen i Sverige och för att den säger något viktigt.

Den nya boken sträcker sig ända tillbaka till vikingatiden och de allra första kontakterna mellan människor från den del av världen vi i dag kallar Sverige och muslimska kulturer.

– De första fynden vi har hittat från muslimsk kultur i Sverige är från 700-talet, men det är inte förrän under Gustav Vasas tid och framåt som vi med säkerhet vet att muslimer har befunnit sig i Sverige och att det har funnits diplomatiska kontakter med muslimska länder. 1897 flyttade den första muslimen till Sverige från Tatarstan. Han är sedan med och etablerar den första muslimska församlingen här, säger Simon Sorgenfrei.

Simon Sorgenfrei är docent i religionsvetenskap och har ägnat sig åt studier av islam sedan 1990-talet. Under årens lopp har mycket hänt. Antalet muslimer bosatta i Sverige har mångdubblats, något han menar har påverkat landet mycket.

– Från en handfull muslimer 1930 till kanske en miljon i dag innebär ju en enorm förändring. Att det skulle ske utan att man diskuterar frågor där man upplever att det krockar är omöjligt.

Vem riktar sig boken till?

– Jag har försökt skriva så tillgängligt som möjligt så min förhoppning är att den ska nå en intresserad allmänhet. Och inte minst hoppas jag att den ska nå muslimer i Sverige. Under arbetets gång reste jag från Kiruna till Malmö för att prata med folk, och jag märkte av kunskapsluckorna som finns bland muslimska församlingar om deras historia.

Blev du förvånad över något under arbetet med boken?

– En sak som i och för sig inte förvånade mig, men som var väldigt påtaglig, är den enorma mångfalden av islamiska uttryck som finns i Sverige. I stort sett alla muslimska traditioner som finns i världen finns också representerade här.

En annan fråga som Simon Sorgenfrei lyfter i boken är förhållandet mellan svenska integrations- och migrationspolitiska initiativ och framväxten av det muslimska föreningslivet i Sverige.

– Tidigare bedrev Sverige en stark assimilationspolitik där invandrare mer eller mindre förväntades ge upp sina kulturella traditioner för att bli del av en svensk majoritetskultur. Det är sedan 1970-talet som mångkulturella ideal lyfts fram i debatten och den officiella politiken blivit att etniska minoritetsgrupper ska kunna odla sina egna språk, sina kulturella uttryck och religioner, säger han.

Under samma tid grundades de stora muslimska riksorganisationerna och Simon Sorgenfrei menar att detta hänger ihop med omsvängningen i svensk politik.

– Det blir särskilt intressant i dag när många diskuterar att vissa av de här organisationerna ska ha skapats på initiativ av hemliga möten som exempelvis Muslimska Brödraskapet ska ha haft. Om sådana hemliga möten verkligen ägt rum har jag inte haft möjlighet att ta reda på, men en enklare tolkning är att de har grundats uppmuntrade av dåvarande regerings politik.

En av bokens fyra delar rör olika strömningar och, som Simon Sorgenfrei valt att kalla det, friktioner mellan muslimska uttryck i Sverige. Ibn Rushd är en av de organisationer som nämns i ett kapitel som handlar om det omdebatterade begreppet islamism.

Vad ville du berätta genom det kapitlet?

– Det handlar om hur man har diskuterat islamism i Sverige och hur det här begreppet har använts på så många olika sätt av forskare, journalister, debattörer och opinionsbildare att det blivit nästan meningslöst att använda det om man inte först är extremt tydlig med vad man menar.

Enligt Simon Sorgenfrei menar vissa att islamism innebär att man engagerar sig i politiska och sociala frågor utifrån en muslimsk värdegrund. De allra flesta förknippar i stället islamism med våldsbejakande extremism – särskilt sedan 9/11. Det blir därför svårt att använda begreppet utan att man associerar till den sistnämnda definitionen, anser han. Under senare år har Ibn Rushd och andra muslimska organisationer pekats ut som islamistiska, men den beskrivningen vill inte Simon Sorgenfrei använda sig av.

– Jag tror att islamism som analytiskt begrepp inte går att använda längre, det har använts så pass slarvigt i olika debatter under så lång tid. Vad jag förespråkar är att, snarare än att nöja oss med att kalla någon för islamist, titta på vad personen eller organisationen faktiskt gör. Det är ingen som har visat att Ibn Rushd skulle vara våldsbejakande eller medvetet motverka integration. Och även om jag inte heller har gjort någon systematisk undersökning har jag följt Ibn Rushds arbete under tio år. Min upplevelse är att man har gjort ett bra integrationsarbete.

I kapitlet om islamism finns även Ibn Rushds förbundsrektor Omar Mustafa med. Han blir intervjuad om sin syn på islamism, demokratiarbete och islams utmaningar i Sverige i dag.

– Omar sätter jag in i en reformistisk tradition som innebär att man vill tolka islams grundtexter utifrån samtida utmaningar, på samma sätt som man gör inom exempelvis queer- eller feministteologi, säger Simon Sorgenfrei.

Muslimska Brödraskapet grundades i 1920-talets Egypten och dess grundare, läraren Hassan Al-Banna, hade då ett starkt fokus på social rättvisa och antikolonialism. I kapitlet säger Omar Mustafa om Al-Banna: ”Jag är mogen nog att välja ut det jag tycker är bra och det jag tycker är dåligt. Hassan Al-Banna skrev och gjorde en massa bra saker, och andra saker som inte håller i dag.” Det tycker Simon Sorgenfrei är ett klokt resonemang.

– Det betyder att han inte tycker om allt som Al-Banna skrev, men att han ser vissa saker som relevanta. Och så förhåller man sig ju till ideologi generellt. Det går nästan inte att vara en intellektuell och engagerad muslim utan att förhålla sig till Al-Banna, precis som det inte går att vara intellektuell och engagerad i västerländsk upplysningstradition utan att förhålla sig till exempelvis Rousseau, Freud eller Marx. Det innebär naturligtvis inte att man är för allting som de skrev.

Simon Sorgenfrei tycker att historieskrivningen kring islam har stora luckor och att det fortfarande finns mycket som behöver dokumenteras.

– Det är tydligt att vi har små öar av kunskap i en ocean av okunskap vad det gäller islam. Jämfört med kristendomens historia i Sverige där vi kan nämna varenda gubbe och vad han hade för skostorlek, är det mesta inte skrivet när det kommer till islams historia.

Han tycker också att det är viktigt att lyfta fram hur texter om muslimer och islam globalt tenderar att handla om problem.

– Endera handlar det om muslimer som problem eller så handlar det om hur muslimer utsätts för rasism och islamofobi. När det samtidigt ofta pratas om muslimer som en homogen grupp så får det negativa konsekvenser för många.

Simon Sorgenfrei uppmanar Ibn Rushd och andra muslimska organisationer att entusiasmera fler muslimer att skriva sin egen historia.

– Särskilt med tanke på att muslimer ofta upplever att de blir beskrivna på fel sätt av journalister och forskare, är det viktigt att förmedla sin egen bild.

Text: Miriam Steinbach

Den här artikeln går även att läsa i Kupolen nummer 3/2018. Vill du veta mer om tidskriften och kanske prenumerera? Klicka här!