Krönika: Mina trossyskon skapar vägar mellan hjärtan

I våras släppte Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan, Profetisk diakoni – en bok om att som kyrka stå på de förtrycktas sida. Här skriver hon om trons viktiga roll i samhället och om hur den kraft hon kallar Jesus också kan stavas helt annorlunda.

Vi som i dag lever i västvärlden tillhör de första generationerna på hundratals år som inte riskerar svält. Välfärden är i princip tillgänglig för alla. Även om klyftor och fattigdom åter ökar har de flesta mat på bordet, tak över huvudet och dyrare telefon än de behöver. Trots det vacklar vår existentiella hälsa och inte minst många unga mår psykiskt dåligt. Som var tredje ung tjej har jag klimatångest. Muslimhatet ger mig andnöd. Samhällsoron ger mig på riktigt spänningar i hela kroppen.

Jag tror inte att ångesten är en slump, utan snarare att det är en spegling av tillståndet i världen. Någonting är allvarligt fel. Översvämningarna, torkan och orkanerna märker vi fortfarande knappt av. Turkisk militär får hålla flyende borta ur vår åsyn. Moskébränder och trakasserier behandlas som lika perifera avarter som att demokratin håller på att avskaffas i flera EU-länder. Livet flyter på i princip som om inget händer. Vi äter kött, flyger flygplan och röstar på politiker som förnekar eller i bästa fall tröstar snarare än att verkligen visa ledarskap. Men frustrationen växer, för det går inte att isolera sig från världen. Det går inte att förneka Guds kallelse.
Jag är nämligen övertygad om att Gud gett oss en oro för världen, för varandra, för samhället och gett oss en tydlig uppgift att vara med, alldeles oavsett böcker och traditioner. Men systemen vi lever i vill inte alltid att det ska få utlopp. Jag tror att Gud i varje människa lagt ner en känsla för vad som är rätt och fel, och en kallelse att stå upp för det som vi vet är rätt, men att samhället sedan hjälper oss att träna bort den känslan.

Och när dessa kallelser inte får utlopp så kan det bli som en autoimmun sjukdom, insikterna och känslorna förtär oss. ”Det goda vi vill, det gör vi inte, men det onda vi inte vill, det gör vi”, som det står i Bibeln.
Vi lider av att se den andra fara illa, att sitta och tigga i kylan eller drunkna i Medelhavet. Innerst inne vet vi att det är fel, men på olika sätt hittar vi argument för att slippa ifrån det där ångestframkallande samvetet, den där gudsrösten som tjatar, som aldrig lämnar oss ifred.

När andras lidande och den egna frustrationen över strukturfelen blir övermäktigt så vänder vissa det till vrede mot de drabbade. De vänder sig till hemska och lögnaktiga stora berättelser som förklarar att de drabbade i själva verket är mindre värda, lycksökare som försöker ta sig innanför våra gränser eller rentav att de ”egentligen” är rika eller kriminella, att de inte är som ”oss”. Eller att det är någon annans fel, kanske sossarnas eller judarnas. Andra, som vägrar acceptera dessa falska exkluderande berättelser vänder det snarare mot sig själva, gräver ner sig i ångesten, bränner ut sig.

Och här har religionen sin kanske allra viktigaste uppgift. Att förklara att det finns någon att luta sig mot, någon som står vid vår sida, någon som kallar oss att verka för sitt rike – att vi är inbjudna att vara med i den goda kampen! Inte i extremisternas förenklade kamp, som kapitaliserar på vi:et och dom:et, utan i den riktigt svåra och radikala kampen för sanning och försoning.

Inom kristen tro tänker många att Jesus är den enda vägen till Gud. Jag tror att det kan vara så. Men jag har också insett att de flesta som faktiskt hittat Gud stavar den kraft jag kallar Jesus på något helt annat sätt. Ibland stavas det vägen, ibland sanningen och ibland livet. Jag ser Jesus hos den som har kärlek i sitt hjärta, även om den kallar det Allah, Krishna, humanism eller sunt förnuft.

Mina systrar och bröder i tron är de som verkar för att skapa vägar mellan hjärtan. Inte de som använder ordet Jesus som en vattendelare för att skilja människa från människa. Mina trossyskon är de som kämpar för att insikten om att mänskligheten är ett enda vi. Inte de som använder ”kristna värderingar” för sina egna politiska syften.

Martin Luther Kings andlige vägledare, baptistpastorn Howard Thurman stod sida vid sida med muslimer och ateister (och alla andra) för att ge svarta amerikaner sina rättigheter. Och det var han som tog hinduen Mahatma Gandhis religiöst inspirerade icke-våldsstrategi med sig hem. Han sa något som jag tycker är oerhört centralt i vår tid. Han sa att vi inte ska fråga oss vad världen behöver, utan vad som får våra hjärtan att sjunga. För det som världen verkligen behöver är människor med hjärtan som sjunger. Så lyssna på ditt hjärta och följ det. Jag är övertygad om att vi då kommer att ses längs vägen.

Text: Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan och förbundsstyrelseledamot i Socialdemokrater för tro och solidaritet
Foto: Pierre Eriksson/Argument förlag

Texten går även att läsa i Kupolen nummer 2/2019. Vill du veta mer om tidskriften och kanske prenumerera? Klicka här!