Att avbilda eller avbildas

De är spoken word-artister, poeter, skådespelare, sockerskulptörer, digitala bildkreatörer och hennamålare. Identiteten som kvinnor, muslimer och konstnärer har de gemensamt. Ibn Rushd distrikt Gotland, Stockholm, Uppsala samlade dem till ett samtal om vad det innebär – och om hur mycket som finns att göra när det kommer till representationen i Kultursverige.

Publicerat: 16 januari 2018

Dramaten i Stockholm, mars 2017. Fem unga kvinnor, alla iklädda hijab, står på scen och berättar om sina liv. Det handlar om fritidsintressen som bakning och boxning – och om grova, rasistiska tillmälen i stil med ”muslimhora” och ”påskkärring”.
Pjäsen heter ”Svenska hijabis” och är regisserad av America Vera-Zavala. Den skriver, på vissa sätt, historia.

– Vi gjorde revolution bara genom att visa oss på scen. Det var slutsålt överallt och det är ett bevis på att det finns ett så stort behov av andra perspektiv än det vita perspektivet, säger Shama Vafaipour.

Drygt ett halvår senare samlar Ibn Rushd fem muslimska, kvinnliga konstnärer till ett panelsamtal under rubriken ”Att avbilda eller avbildas”. Skådespelaren och tårtkonstnären Shama Vafaipour är en av deltagarna, ”Svenska hijabis”-kollegan Sarah Ameziane en annan.
Debatten utgår ifrån ett brett, inkluderande konstbegrepp som även innefattar uttryck som skådespeleri och poesi.

– Som skådespelare gör vi konst på scenen, säger Sarah Ameziane.

Konstvärlden som helhet är mindre inkluderande, menar de fem konstnärerna. Den är inte särskilt inkluderande över huvud taget.

– Jag går på Konstfack nu och där pågår det en massa samtal kring just det här. Rum, tillträde till de rummen och vem som får vara konstnär. Konstvärlden är barbarisk alltså, det är på den nivån. När man talar om tillträdet finns en extrem elitism där vissa sätt att uttrycka sig på anses vara bättre, säger Nachla Libre – poet, spoken word-artist och bildkonstnär.

Panelsamtalet som hålls på Mångkulturellt centrum i Fittja kretsar till en början mycket kring berättelser och vem som får göra anspråk på dem.

Hadil Mohamed, som skapar kraftfulla, digitala porträtt av svarta kvinnor, definierar konst som en berättelse med relevans.

– Min historia kan en vit man aldrig berätta, där ligger kärnan för mig, säger hon.

Linda Nidae Ben Khalaf trycker även hon på vikten av unika berättelser. Lindas konstnärsskap tar avstamp i en urgammal, marockansk tradition: hennamålning. Hennes minutiösa mönster är ett estetiskt uttryck, men står också för något som tränger ner under ytan.

– Vem som helst kan inte bli hennamålare, det är mer komplext än så. När jag började med det var det inte trendigt, men jag trodde på det och därför fortsatte jag. För mig handlar det mycket om det, att du har en tro på det du gör som går djupare än trender, säger hon.

Även om uttrycken varierar är drivkraften till viss del gemensam. De fem konstnärerna använder ord som ”törst”, ”passion” och ”utlopp” när de pratar om sitt skapande – beskrivningar som sannolikt är ganska universella. Men här finns också andra värden som står på spel.

– För mig handlar det mycket om att kommunicera på ett sätt som inte kräver ord. Om jag går in i ett rum bara som jag är, som en svart kvinna, då kommer ingen att lyssna på mig. Men om jag kan visa en av mina bilder, då kommer folk tänka att ja, hon kanske har något att säga i alla fall. Det är inte jättekul att säga att det är därför jag är konstnär, men det är så det ser ut i verkligheten jag lever i, säger Hadil Mohamed.

Hennes multidisciplinära kollega Nachla Libre studerar som sagt på Konstfack. Konstskolan vid Telefonplan i södra Stockholm är en av Kultursveriges mest ansedda institutioner; tillika ett sammanhang där merparten av eleverna är barn till akademiker. Nachla lyfter just det perspektivet på tal om vem som får – och kan – kalla sig konstnär.

– Jag växte upp i ett hem där konst var hobby. Jobb var att bli läkare eller advokat, såna grejer. Men ju mer tiden gick, desto mer öppnades synen på det upp. Vi lever i ett samhälle där icke-vita människor inte får samma möjligheter som vita. Men det är också så att många av oss inte kan ta risker därför att vi inte har föräldrar som kan backa upp en om det skiter sig. Vem har råd att vara konstnär? Det är en lika viktig fråga, säger hon.

För den som själv inte sitter på uttrycksmedlen återstår bara att avbildas av andra. Att det innebär en stor risk i ett segregerat samhälle är inte svårt att förstå. Muslimska kvinnor målas inte sällan upp som förtryckta och/eller passiva i konstnärliga verk, en problematik som rubriken ”Att avbilda eller avbilda” ringar in.

Nachla Libre menar att det omgivande samhället många gånger missar den komplexitet som alla individer är uppbyggda av.

– Vi är muslimer, vi är konstnärer, vi är kvinnor och vi är även människor, säger hon.

– Det skulle vara najs om man inte kände pressen på att förklara sig på samma sätt, utan om man bara fick vara, fyller Linda Nidae Ben Khalaf i.

Att ”Svenska hijabis” kunde skriva historia på Dramaten har förstås med ett katastrofalt utgångsläge att göra. På nationalscenens hemsida presenteras de fast anställda skådespelarna, och här är det mest ljusa huvuden som radar upp sig. Några icke svenskklingande namn finns här förstås, men slöjorna lyser med sin frånvaro.

På frågan om vilken som är den bästa vägen att gå – självsegregering eller att aktivt arbeta för att ta över institutionerna – har paneldeltagarna delvis olika svar att ge. Nu bränner samtalet till på allvar.

– Jag tänker att det är en bra start att vi först stärker våra egna, sedan kan vi ta över, säger Sarah.

– Jag förstår hur du tänker, men det finns för mycket makt och resurser i de här rummen för att vi inte ska vara där. Det är våra skattepengar, vi har rätt till dem! Sedan tror jag inte att det ena måste utesluta det andra, säger Nachla.

– Det är synd att det ska vara så personbaserat, kan jag känna, säger Hadil.

– Det är sant, jag ska egentligen inte behöva sitta i en konstinstitution och vara lärare åt tio vita lärare. Vi behöver armbåga oss fram, men jag förstår att man inte alltid orkar, säger Nachla.

– Alltså, så här. Vi har inget ansvar att inspirera vita att släppa in oss. Jag personligen känner inte att jag vill inspirera Bosse, 55. Jag vill inspirera mitt folk. Förstår inte Bosse att han behöver anställa alla möjliga människor, då ska han inte sitta på den chefspositionen, säger Hadil.

– Det är sant faktiskt. Om Dramaten anställde en hijabi skulle det bara gynna dem. Men det får de inse själva, säger Sarah.

– Samtidigt så dör vi ju när vi när vi inte syns. Det är en balansgång. Många lär tro att vi inte finns bara därför att icke-vitas konst inte värderas lika högt. Vem har rätt att skapa mening, och vem bestämmer vad konst är? Där ligger det stora problemet, säger Nachla.

– Ja, bara det att vi sitter här och har det här samtalet visar ju på det. Hur svårt det är att vara invandrarkvinna och bryta igenom bruset, säger Hadil.

Mycket återstår att göra, en del är redan gjort. Sarah, Shama, Linda, Nachla och Hadil är överens om att det trots allt finns tecken på förändring, och att mycket beror på att modiga personer gått i bräschen för den. Skribenten Nabila Abdul Fattah lyfts fram som ett exempel; kulturplattformen Revolution Poetry likaså.

Det handlar om inspiration, menar panelen – och om att bredda bilden av vem som har rätt att ta plats och uttrycka sig i det offentliga rummet.

Hur ser ert drömscenario ut?

– Att vi sitter på maktpositioner. Ett eller två mångfaldsalibin räcker inte, säger Nachla Libre.

– Jag hoppas att jag en dag ska sluta vara en hijabi- och tårtkonstnär i folks ögon. Jag vill vara en tårtkonstnär, punkt, säger Shama Vafaipour.

Text och foto: Hanna Svensson

Paneldeltagarna:
Shama Vafaipour, skådespelare och tårtkonstnär.
Sarah Ameziane, skådespelare och poet.
Nachla Libre, bildkonstnär, spoken word-artist och grundare av Revolution Poetry.
Hadil Mohamed, digital bildkonstnär.
Linda Nidae Ben Khalaf, hennamålare.

Den här artikeln går även att läsa i Kupolen nummer 4/2017. Vill du veta mer om tidskriften och kanske prenumerera? Klicka här!